Deprimerad

Att må illa varje dag tär på psyket. Vissa dagar är jobbigare än andra, och då känner jag mej helt under isen. Har inte lust att göra något, orkar bara ligga på soffan och allt känns meningslöst. Jag inser att jag emellanåt tangerar graviditetsdepressionsnivå, vissa dagar i alla fall.

Jag försöker "tänka KBT" och ta mej för att göra saker även om jag inte har lust, men ibland känns det hindret oöverstigligt. Jag inser lätt att jag är en "pain-in-the-ass" för min omgivning, d v s S i första hand, och får dåligt samvete över det, och mår ännu sämre. Men jag orkar knappt med mej själv, och då orkar jag inte med omgivningen heller.

Jag kan lätt förstå hur man som arbetslös eller långtidssjukskriven drabbas av depression. Efter att ha gått hemma bara några månader har jag förvandlats från en som jämnt har svårt att få tiden att räcka till och hundra projekt på gång samtidigt till någon som knappt orkar plocka ur diskmaskinen, eller ta upp telefonen och ringa någon. Detta TROTS att jag vet att det här är tidsbundet och kommer att mynna ut i något positivt. Jag kan bara tänka mej hur låg jag skulle känna mej om jag inte visste att det här trots allt kommer att gå över.

I går förlängdes min sjukskrivning med ytterligare tre veckor, fram till min planerade semester, vilket innebär att jag kommer att gå hemma i minst 7 veckor till. Jag kanske borde känna mej lättad över att slippa fundera på jobb när jag mår så här illa, men faktum är att det känns rätt så tungt. Tanken var att jag skulle börja arbetsträna ett par timmar per dag, den tid på dagen jag brukar må minst illa, d v s eftermiddagar, men Försäkringskassan sa nej.

Initialt kändes arbetsträning inte så lockande, kände mej stämplad som psykiskt sjuk eller liknande, men efter att tanken fått mogna lite såg jag fram emot att få något att fylla dagarna med, samtidigt som jag på det sättet skulle kunna komma in i jobbet igen. Nu när jag fick nej känner jag mej mest besviken.

Jag antar att jag ändå borde känna mej lättad över att Försäkringskassan kommer att godkänna min sjukskrivning utan krångel framöver, det är trots allt väldigt stressande att hela tiden försöka utvärdera om man klarar någon timmes jobb, och hur mycket och från vilken dag, samtidigt som man ska försöka förmedla detta till läkare, Försäkringskassan och jobbet. Trots detta kan jag bara önska att jag skulle få slippa allt det här. Jag skulle mycket hellre må bra och jobba 100% än att gå hemma och kräkas varje dag och känna att ingenting riktigt känns kul, och aldrig kunna planera in något som sträcker sig längre än till maximalt ett par timmar från hemmet.