fredag 31 augusti 2012

I natt läste jag ut "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper

Mina sömnlösa nätter läser jag mycket, gärna i halvsittande ställning för att halsbrännan inte ska bli så svår. Här om natten läste jag ut Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper. En lättläst och humoristisk roman om kärlek och sorg där huvudpersonen Doug har förlorat sin fru i en olycka och försöker komma på benen igen. Trots att det inte blir allt för djuplodande griper boken tag i en, och det är svårt att lägga den i från sig. Jag älskar språket han använder sig av, och skrattar högt åt beskrivningarna flera gånger. Just så här skulle jag också vilja kunna skriva.

Medan jag läste fick jag en känsla av deja vu, temat och stilen kändes bekant. Sedan kom jag på att Är det någon där av Marian Keyes faktiskt påminner rätt mycket om den här boken.

Konsten att tala med en änkling - Jonathan Tropper - Pocket (9789186634100) | Bokus bokhandel

Detta inlägg är ett försök för att se om jag kan lyckas länka min blogg från Bokus.

Edit: Det funkade tydligen inte med Bokus. Måste ha gjort nåt fel...

Edit 2: Jo, nu funkade det! Nu har jag lärt mej hur man pingar sin blogg!

Sjukskriven idag igen

Med risk för att bli tjatig - ännu en dag, ett liv. Jag kräktes hela förmiddagen, fick inte behålla något av det jag åt, och det kändes som att en stor del av frukosten kom ut genom näsan. När detta hade pågått ett par timmar insåg jag att det inte blir något jobb för mej idag, så jag ringde och sjukskrev mej. Vad det känns värdelöst! Jag känner mej så misslyckad som inte ens klarar av att gå till jobbet 25%! Så nu har jag gråtit lite, och pratat med två goda vänner i telefon, och det känns lite bättre.

torsdag 30 augusti 2012

Samariterhemmet - mitt andra hem

Idag har jag återigen besökt mitt andra hem - Samariterhemmet. Jag var på återbesök till sjukgymnasten angående min foglossning, men det blev ett väldigt kort besök eftersom jag egentligen inte har speciellt ont just nu. Att cykla istället för att promenera, och att använda bältet har funkat jättebra för tillfället, så just nu har jag inga klagomål att framföra till mitt bäcken.


Annat är det med illamåendet, som har varit konstant idag, men där verkar det inte finnas någon instans man kan klaga till... Jag lyckades i alla fall shoppa en ny poncho som jag kan gömma min kropp i till hösten, så då kändes det lite bättre.

Jag bjuder på en magbild, och hoppas att anblicken av magen ska förflytta fokus från groparna i låren.

tisdag 28 augusti 2012

Gravid 28+6

Jag och Fisen var på kontroll hos barnmorskan idag. Att vara gravid och inte må riktigt hundra medför väldigt mycket besök hos olika vårdinstanser. Jag har inbokade besök och återbesök flera gånger i veckan, och avsätter mer tid på att vara patient än på mitt jobb. Damen i receptionen på vårdcentralen och jag är numera tjenis med varandra och frikortet fick jag för länge sedan.

Fisen mådde i alla fall bra, säkert betydligt bättre än mej, som fortfarande är lättkräkt och har lågt blodtryck. Han/hon växer och lägger på sig inför den kommande vintern.

Orättvist behandlad?

S är i köket och lagar middag medan jag halvsover i soffan (tydlig fördelning av arbetsuppgifterna). Jag hör med ett halvt öra i mitt sömndruckna tillstånd följande konversation från köket:

Fröding: Mjäu! (lite hest och uppfordrande)
S: Nämen är du här!
Fröding: Mjäääuu!
S: Jaså, säger du det.
Fröding: Mjäääääu!!
S: Ja, det var ju tråkigt.
Fröding: Mjäääääuuuuu!!!
S: Jag tycker att det låter som att du har blivit orättvist behandlad!

Undrar vad det var som hade hänt riktigt...

söndag 26 augusti 2012

Det åskar!

Jag skulle precis till och göra ett ryck och gå handla. Eftersom jag kräktes upp svampsoppan tänkte jag se om Willys hade något annat delikat att bjuda på, men när jag stod i hallen och skulle gå öppnade himlen sig, och nu åskar det också. Så jag struntar i det. Jag fortsätter med blåbärssoppan.


Jag skulle verkligen behöva ett hobbyrum, eller hur!


Fröding har inte klivit upp på hela dagen, han ligger fortfarande i sängen. Undrar om han är sjuk. Fast å andra sidan är han ju en katt...

Bitter som fan

Jag är så less på min situation, ifall det har gått någon förbi. Jag har fortfarande ont i munnen, och kan inte äta ordentligt. Igår kräktes jag tre gånger, vilket jag kan tala om att kändes i tungan (eller resterna av tungan). Sedan kunde jag inte somna, då jag drabbats av halsbrännan-from-hell, och låg vaken till minst 03.30 i natt. Vilket läkemedel mot halsbränna är det man kan ta som gravid?

S jobbar idag. Kanske lika så skönt för honom. Ibland tror jag att vi pratar olika språk, han och jag. Jag tycker inte att han förstår vad jag menar, och så blir jag oproportionerligt irriterad. Hormonhäxa? Undrar om man kan skylla alla sina tillkortakommanden på det, eller var gränsen går. Imorgon ska jag i alla fall träffa mödravårdens psykolog, vilket jag har stora förhoppningar på att ska ge mej perspektiv på tillvaron. Åtminstone kan jag gråta ut hos någon utomstående.

Jag har ännu inte bestämt om jag ska gå till jobbet imorgon. Jag vet inte varför jag sätter sådan prestige i det. Jag mår ju inte bra, kan inte äta ordentligt, och det gör ont att prata. Vad är det för idé att pina sig? Jag ska fundera ett tag till.

Jag använder i alla fall en del av min negativa energi till något konstruktivt, och har sytt lite idag. Det är ganska skönt att göra något konkret istället för att bara fundera och fundera.


fredag 24 augusti 2012

Postopdag 1, flytande kost

Imorse vid kl 5, när jag stod och hängde över diskbänken med en isbit tryckt mot tungan för att kunna svälja ner Alvedontabletterna med lite yoghurt, trodde jag att jag skulle bli tvungen att ringa sjukhuset idag och begära starkare smärtstillande alternativt inläggning med dropp, men nu känns det faktiskt något bättre.

Efter att jag kräktes upp all vätska jag pinat i mej under eftermiddagen/kvällen igår, för jag nu, i sann vårdpersonalanda, något slags vätskelista över intagen dryck idag. Det går rätt så bra, är uppe i 800 ml redan. Men jag märker att gårdagen har satt sina spår. Jag har nu ett antal gånger försökt sätta mej med tidningshögen på balkongen, men klarar inte av värmen utan att få blodtrycksfall, så nu ger jag upp och håller mej inne.

Dieten är följande:


Att tugga gör så djävulskt ont, så jag avvaktar med det ett tag. S gjorde supergod svampsoppa till mej igår kväll, men bitarna är lite för stora för att jag ska klara av den ännu. Jag hålller mej därmed till flytande kost utan bitar att tugga, och är väl medveten (efter att precis ha läst boken Den hemlige kocken) om att det kanske inte är den mest naturliga och mest hälsosamma kost man kan välja att få i sig, men jag låter bli att tänka på det just nu.

torsdag 23 augusti 2012

Superkrafter som gravid

Nu när jag inte kan varken prata eller äta roar jag mej med att porrsurfa på bloggar istället. Hittade den här bloggen som jag fnissar tyst åt (skratta högt gör ont). Denna bild illustrerar väl vad S går igenom.


Hela inlägget och originalbilden finns här.

Man blir utrustad med en del superkrafter som gravid, bl a ett exeptionellt bra luktsinne, som oftast tyvärr uppmärksammar de mindre angenäma lukterna som omger en, vilket blir extra besvärligt när man dessutom mår illa. Jag kan tycka att det ibland känns lite jobbigt att gå in i folksamlingar eftersom jag direkt blir väldigt medveten om att det finns folk i min närhet som har överdoserat parfym, inte duschat de närmaste dagarna, ätit lökrik mat till lunch, eller inte hållit nyårslöftet om att sluta röka.

Stackars S får sova längst ut på sin sänghalva om han har ätit lök de närmaste dagarna, eller om han druckit öl. Så, som bloggskribenten ovan skriver, så vore det inte helt fel att kunna stoppa upp ett par korkar i näsan emellanåt. Superkrafter kan ibland vara en förbannelse...


Provat på patientrollen, men skulle önska lite morfin

Idag har jag alltså prövat på patientrollen. Själva operationen gick väl rätt så bra, trots läskiga nålar och skalpeller. Jag tror att jag fick lite vena-cavasyndrom medan man sydde ihop resterna av min sargade tunga, så vi fick pausa lite medan jag kände mej svimfärdig ett tag. Det blödde också rätt mycket, så jag svalde en del blod och mådde illa, men slapp i alla fall kräkas. Jag såg att operatören hade blodstänk i ansiktet efteråt, och sugburken var också fylld (åtminstone delvis). Två veckor tar det tills jag får svaret på vad det var man skar bort.

Nu har jag SKITONT! Jag trodde inte att det skulle göra så här ont. Dels är jag öm i hela munnen efter att ha gapat och att de har slitit och dragit i min stackars tunga, och dels gör det jätteont i själva såret. Tungan är svullen och sydd med ett antal stygn. Jag kan inte svälja eller prata, så S har det lugnt och skönt. Och vad är Alvedon, liksom! Jag skulle behöva morfin, minst!

Det trista med det här är att jag inte ens kan trösta mej med godis!

Min hand med patientarmband. Notera också gravidblodådrorna! Skulle vara något att sticka nålen i, eller vad säger ni, sjuksköterskeläsare?


onsdag 22 augusti 2012

Jag ser inte fram emot imorgon...

...det gör jag verkligen inte. Jag ska lägga mej på ett operationsbord och låta folk skära i min tunga med vassa knivar, utan att jag kan försvara mej. Jag kommer förmodligen inte heller att kunna få så mycket lugnande läkemedel p g a graviditeten. Tumören/knölen/vad-fan-det-nu-är är i storlek med en vindruva ungefär, så jag antar att skärsåret kommer att bli i storlek därefter.

Och med tanke på att jag kräks i princip varje gång jag borstar tänderna, och området de ska karva i ligger långt bak på tungan kan jag bara föreställa mej hur fint jag kommer att må. Och det kommer förmodligen att göra ont som fan. Plus att, jag citerar, "vi måste kontrollera att det inte är en tumör". Nej, jag hade kunnat skippa imorgon, faktiskt.

Operation imorgon

I morse var jag som sagt på läkarbeskök på Öron-näsa-halsmottagningen. "Oj, vad stor den var!", sade läkaren som tittade på knölen. "Den där måste opereras bort, vi sätter upp dej för en tid nästa vecka". Då blev jag nervös. Det är oroväckande när saker och ting går snabbt inom vården. Hon ville kontrollera att det inte är en tumör. Undrar hur stor misstanken är när man får en operationstid så snabbt?

Och snabbare ändå blev det, för när jag pratade med deras operationsplanerare undrade hon om jag kunde komma redan imorgon. IMORGON! Så imorgon ska de skära bort halva min tunga. Det kanske blir tyst och skönt för S här hemma sedan. Och jag kanske äter min sista måltid ikväll... Imorgon är jag alltså sjukskriven från jobbet igen, för ovanlighetens skull.

tisdag 21 augusti 2012

Jobb igen

Idag har jag jobbat (läs: spenderat 4 timmar på jobbet). Kräktes lite i smyg på personaltoan. Annars var det rätt ok, men nu är jag helt utmattad igen.

Efter jobbet åkte den moderna familjen och tittade på ett radhus. Projekt "Vänja sig vid tanken på att flytta" är igång igen. Hur kan man vara så fäst vid en lägenhet? Jag vill verkligen inte flytta härifrån. jag älskar mitt hem, och har slitit och jobbat hårt för att kunna bo här. Men snart är det för trångt, och vi kommer att bli tvungna att flytta till något större, så det är väl bara att acceptera det, även om det känns skitjobbigt. Vi har inte riktigt bestämt oss för om det är aktuellt med lägenhet, radhus eller hus, men det här radhuset på Gitarrvägen blir det i alla fall inte. Det hade ingen kvällssol.

Imorgon är det läkarbesök för tungbölden. Innan det ska jag vila på soffan med Fröding och med S.

måndag 20 augusti 2012

Svårköpt bricka

Dagarna går, vissa är bättre, andra sämre. Idag har varit en ganska bra dag. Igår var en dålig dag. Och ja, jag kräks fortfarande varje dag.

På eftermiddagen svängde jag förbi Röda Korsets secondhandbutik för att kolla efter lite lapptäckstyger, då jag har fått en beställning, som jag tänkte dra igång med. Jag hittade inte så mycket tyg, lite småbitar bara, men däremot en bricka som jag väldigt gärna ville ha. Jag ställde mej i kön tre gånger, eftersom jag fick ett blodtrycksfall och började känna mej rejält svimfärdig och svajig, och var tvungen att gå sätta mej. Jag ville dock inte släppa min bricka och gå ut, jag skulle ju ha den! Efter försök nr 2 blev jag tvungen att uppsöka cafeterian och be om ett glas vatten, samtidigt som jag kände hur pannan blev svettvåt och synintrycken dimmiga.

Men skam den som ger sig! Vid tredje försöket tror jag att personalen förbarmade sig över mej (alternativt inte tyckte att jag var riktigt klok, och ville bli av med mej från butiken så fort som möjligt), för då fick jag gå förbi hela kön till en helt egen kassa. Någon kanske hade observerat mina försök. Men brickan blev min tillslut i alla fall, och sedan mådde jag jätteilla...

lördag 18 augusti 2012

Inte smurfhits!

Jag har nu suttit på balkongen och under en bra stund (känns som flera år) tvingats lyssna på när grannarna spelar smurfhits. Det har varit barnkalas, men detta är slut sedan ett tag, och det är eftersläntrarna som hänger kvar och poppar (ni vet, de där som alltid är kvar sist på festerna, prompt ska ha efterfest och aldrig förstår när det är dags att gå hem).

Vad är det för fel på originallåtarna? Och tycker föräldrarna att det här är bra eftersom de inte stänger av? Eller vill de inte stänga av rädsla för att göra sina barn ledsna?

Jag säger det redan nu: smurfhitsskivan kommer aldrig att spelas i vårt hem, så alla ni som hade planen klar för framtida presenter kan börja tänka om nu. Smurfhits kommer heller inte att spelas på Spotify eller andra musikmedier hemma hos oss. Tror faktiskt inte att smurfhits funkar på varken vår dator eller musikanläggning.

Sorry Fisen, du må ha en elak mor, men där går gränsen! Och vad är det förresten för fel på Kent, Foo Fighters eller Metallica? Coldplay? Eller Lady Gaga? T o m Magnus Uggla kan jag stå ut med! Men snälla, inte smurfhits! (ok, inte Justin Bieber, Erik Saade eller melodifestivalen heller)

torsdag 16 augusti 2012

Fisen does thoraxiva

Nu har jag jobbat mina 4 timmar. Jag var skitnervös innan, jag åkte iväg hemifrån i god tid och provade kläder. Det var inga större problem, och jag kom också in i mitt omklädningsskåp. Dock saknades det personal på avdelningen, och när jag förstod att jag på något sätt räknades som resurs, och att den jag skulle gå dubbelt med inte hade fått information om att det var min första dag, att jag bara skulle jobba 4 timmar, och inte ha eget ansvar för någon patient började jag känna mej olycklig och tänkte att det aldrig skulle fungera.

Men dels har jag väl mål i mun, och dels, efter att ha känt mej helt dum i huvudet och oförmögen att dra upp ett enda läkemedel, började det småningom släppa. Jag kan absolut inte säga att jag hade koll, eller att jag hade något slags helheltsöverblick, men det kändes i alla fall betydligt bättre, och inte alls hopplöst som först.

Summeringen får bli att även om jag kanske inte kommer att åstadkomma jättemycket på jobbet, så var det en otrolig egoboost att känna att självkänslan och självförtroendet sakta började återvända. Jag känner mej nästan normal! Mår just nu så mycket bättre psykiskt än vad jag har gjort på länge!

Men för att återgå till verkligheten, så är jag för ögonblicket såå jääkla trött! Mina fötter värker (fogarna har väl inte kommit igång ännu), huvudet gör ont och det allra första jag gjorde när jag kom in genom dörren här hemma var att styra stegen mot toaletten och kräkas. Jag konstaterade också att några tunga lyft ska jag inte ägna mej åt, jag fick sammandragningar direkt, och matavbrott är nödvändigt för att inte illamåendet ska ta över.

Hur som helst, trött och sliten, men i det stora hela nöjd. Nu ska jag avlida på soffan, imorgon är en ny dag!

Förväntansångest...

...är vad jag lider av just nu. Ska jobba för första gången på 5 månader och är sjukt nervös. Dessutom har jag slarvat bort nyckeln till mitt skåp i omklädningsrummet så jag kommer inte åt varken arbetsskor eller plastficka med namnskylt etc. Ska ta mitt fina bäckenbälte och cykla iväg om en stund så att jag kan prova kläder i lugn och ro. Återkommer med rapport om hur det gick ikväll.

onsdag 15 augusti 2012

Kvällspromenad

Kvällen kom och skuggorna blev långa.













Uppsala är vackert.

Bäckenbälte och knipövningar är mitt nya liv

Sjukgymnastbesöket utmynnade i ordination på bl a KNIPÖVNINGAR, som jag så ivrigt ratade häromdagen. Har svår att se hur det kan gynna mina slappa fogar, men jag är en lydig patient. Compliance är begreppet för er som inte jobbar inom vården. Har också investerat 310,- surt förvärvade (läs: av Försäkringskassan utbetalade) kronor på ett mycket sexigt bäckenbälte, i grått sjukhusmaterial, med kardborreband och gummiband. Ett råd jag ignorerade för ca en vecka sedan, men nu fick böja mej för. Och faktum är att det var ganska skönt när det väl satt på plats. Men snyggt? Nja...

Så nu ligger jag på vardagsrumsgolvet, iklädd det snygga bältet, och gör mina övningar och tänker på Susanne Lanefelt. "Kniiip!"

tisdag 14 augusti 2012

Möten och läkarbesök

Även om jag har varit under isen en hel del, har jag också gjort lite andra grejer. Jag har t ex plockat sjukt mycket svamp, som tog flera timmar att rensa. Jag tror aldrig att jag har sett så mycket svamp vid ett och samma tillfälle.



Jag har också hunnit med lite läkarbesök. Bölden/tumören/knölen på min tunga ska kollas upp på Öron-näsa-halsmottagningen om en vecka. Min sjukskrivningsgrad är också minskad till 75% fr o m imorgon, så tanken är att jag ska prova jobba lite. Något jag ställer mej lite tveksam till, då jag fortfarande inte har haft en enda kräkfri dag på flera månader.

Imorgon ska jag till sjukgymnast p g a min foglossning, och på eftermiddagen ska jag på ett möte med Försäkringskassan och personalavdelningen på jobbet. Fullt upp med andra ord. Hela kalendern är fylld med besök på och möten med olika instanser.

Jag noterar också att det nästan är mörkt ute, och klockan har inte ens blivit 21.30 ännu. Sommaren börjar gå mot sitt slut. Jag hoppas på en höst med mer energi. Fast det känns inte så sannolikt.

Den moderna familjen

Jag har inte skrivit på några dagar eftersom humöret verkligen har varit under all kritik, och det är svårt att dra gränsen mellan personlig och privat när man skriver. Jag har massor jag skulle vilja få ur mej, men med risk för att bli alldeles för privat är jag tyst istället.


Jag mår verkligen dåligt av graviditeten, och saker som egentligen inte direkt har med graviditeten att göra men med livet i övrigt kanske hanteras sämre än vanligt, i och med att min tolerans inte är så hög just nu. Om familjebildning skulle vara en OS-gren skulle jag aldrig ens kvala in (tur att OS är över). Jag känner att jag är urusel på det här. Allt som har att göra med "den moderna familjen" som det så fint heter, där begrepp som halvsyskon, styvmor, bonusbarn, biomamma etc, ska samsas med andra begrepp som respekt, förståelse, tillit och ömsesidighet står mej upp i halsen emellanåt, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att jag/vi måste ro iland det här på något sätt.

Att sedan spela en ojämn match där uppställningen är 2 mot 12 (jag talar om tid), och de ovan nämnda begreppen tycks vara utsuddade till oigenkänlighet gör inte verkligheten lättare. Och verkligheten ska väl inte behöva vara en kamp eller match som ska vinnas? Och var går gränsen för mitt ansvar och engagemang? När skadar det mej själv mer än det hjälper någon annan? Jag hjälper i alla fall ingen om jag inte klarar av att hålla näsan över vattenytan, men hur vet man när man har nått dit?

Jag ska i alla fall prova på att jobba lite försiktigt i veckan (har ångest för det också, btw), och så har jag fått en samtalskontakt via mödravården. Jag skulle ju så gärna vilja kunna vara glad och lycklig över min graviditet? Är det inte nu man ska vara som lyckligast?



fredag 10 augusti 2012

Fantastiskt att vara gravid

Tillvaron är inte enkel. Kraven på mej just nu känns ouppnåeliga, och förståelsen nära nollpunkten. Finns det någon annan planet man kan flytta till?


tisdag 7 augusti 2012

Knipövningar

Jag skulle så gärna träna lite, men inget verkar funka med den här andrasorteringskroppen. Allt flås är borta, eller kanske man skulle kunna säga att jag har fått flås, för flåsar som ett ånglok gör jag så fort jag lyfter ett finger. All muskelstyrka jag någonsin haft är försvunnen, och mina armar är numera smala men slappa.

Crosstrainer, trappmaskin och liknande funkar inte för fogarna, inte simning heller. Eller inte bröstsim, och för mej som inte behärskar mer än ett av de fyra simsätten, betyder det således att simning numera är uteslutet. Jag klarar av att cykla, i maklig takt och upprätt ställning, annars tar magen i. Så då är promenader med myrsteg och i snigeltakt det enda som återstår av träningsalternativen.

Ja, det skulle då vara dessa KNIPÖVNINGAR, som man tydligen ska träna på ständigt och jämt. Är det någon som på riktigt gör knipövningar? Flera gånger om dagen? Stående på alla fyra? Blotta tanken på knipövningar gör mej svettig, det får fan räcka som träning.

måndag 6 augusti 2012

Böldpest

Imorgon ska jag till doktorn och visa upp min tunga som har drabbats av någon märklig (troligen dödlig) sjukdom. Har en stor böld bak på höger sida av tungan och den gör ont och blöder. En snabbkoll på google gav inte mycket svar, mest en massa bilder på hundar. Bölder kanske är vanligare på hundar? Jag kanske är en hund? Det kanske är mitt straff för att jag pratade för mycket om hundfilter i föregående inlägg? Ber allra ödmjukast om ursäkt, kanske ska uppsöka en veterinär istället. Fast då blir man väl rekommenderad en barmhärtighetsspruta. Jag återkommer med mer information imorgon.

"Babyfilter rensar sociala medier från småbarnsbilder"

Jag blir ofta irriterad över vad folk gör på Facebook. Oproportionerligt irriterad. Jag är också mycket väl medveten om att det är i min fulla rätt att avstå från att hänga där, varför jag oftast inte skriker ut min irritation så högt, men ibland är jag tvungen, jag kan inte stå emot helt enkelt.

Senast jag gjorde ett utspel om detta, för kanske ett år sedan, skrev jag en ilsken statusuppdatering om att jag inte orkade läsa om folks ungar, middagsmat och förbannade fredagsmys, och efterfrågade ett hundfilter, vilket ledde till en lång debatt, där vissa på riktigt tog illa vid sig, medan andra hurrade och höll med. Som sagt, jag betonar återigen att jag känner till och understöder tryckfriheten, och att det är mitt mitt fria val att låta bli att läsa, alternativt blockera kommentarer från folk, vars statusuppdateringar får mej att må illa, vilket jag också har gjort.

Detta tycks dock vara någon form av sjukdom, för jag kan inte låta bli att läsa! Och jag fortsätter att irriteras. Jag skiter väl i vad folk har på sina tallrikar, vilka promenader man har gått med sina hundar och hur gott någon tycker att rosévinet smakar, men ändå läser jag det, trots att jag också vet att majoriteten av statusskrivarna visar upp en fasadbild som knappast överensstämmer med verkligheten de flesta gånger. Och blir irriterad. Att folk sedan överhuvudtaget inte kan stava gör mej ännu mer irriterad, och vad är det med sär skrivningar?? Och användningen av orden dem/de??!!

Bild stulen från Facebook

Nu har i alla fall en lösning på en del av problemet presenterats. Ett babyfilter, som "byter ut bebisbilderna mot ett valfritt ersättningsmotiv - som katter, sälar eller ett paket bacon". Programmet heter Unbaby.me, och går att läsa om här på Aftonbladet.



Jag kanske dock ska vara försiktig med mina uttalanden. Enligt planen kommer det ju som sagt en bebis i november, och jag kanske blir som förbytt efter det, och mittiallt är den som omnämns i kommentarerna efter artikeln som hon som publicerar 400 bebisbilder per dag.

Facebook är ett gissel. Jag kanske borde avsluta mitt konto eftersom jag uppenbarligen störs enormt av det som försigår där, men samtidigt vill jag ju hålla mej uppdaterad, och inbillar mej att jag missar en mängd väsentlig information (om folks bebisar och matlagningskunskaper) om jag skulle avsluta mitt konto. Svårt val det där.


Bild stulen från Facebook


Gräsänka eller husmorssemester, en fråga om inställning

Sedan igår förmiddag är jag gräsänka. Eller så kan man säga att jag har husmorssemester. Det är en värderingsfråga, jag har inte riktigt bestämt var jag står i frågan ännu. S är hos sina föräldrar med barnen, jag valde att stanna hemma. Dessutom ska jag gråta ut hos barnmorskan i eftermiddag, så det passade ganska bra att inte följa med.

Men det är tråkigt att vara ensam hemma! Jag tycker synd om mej själv och känner mej ensam. Å andra sidan ska jag leka representant för klok-ansvarstagande-föräldrageneration en vecka framåt, och den icke-självpåtagna rollen som vuxenförebild är väldigt energikrävande, så jag köper mej en dags frist genom att stanna hemma. Och försöker att inte gå in i rollen självupptagen bitterfitta när jag hör om grillning i kvällssol och plockning av skogens guld på förmiddagspromenaden. Vi har det mysigt här i lägenhetens dunkel vi också, katten och jag! Så jävla mysigt, faktiskt.

Igår var jag gladare, då hälsade jag på den här unge charmante mannen som avnjuter sin middag med bar överkropp.

söndag 5 augusti 2012

Köpenhamn med illamående och foglossning

Vi drog ju, lite halvspontant sådär, iväg till Köpenhamn i veckan. Vi hade inte vågat boka någonting med tanke på mitt mående, men dagen innan bestämde vi oss för att jag lika gärna kunde kräkas där som här, så vi halade fram bankkortet och bokade tågbiljetter och ett centralt hotell med fräsch toalett.

Klockan ringde vid 05.45 och jag mådde SKIT, rent ut sagt. Men det fanns ju ingen återvändo då längre, det var bara att bita ihop. Jag tror att jag blev som folk runt klockan 11 ungefär. Vid 13.30 var vi framme, och hann med en hel del under eftermiddagen/kvällen. Eller, nja - jag upptäckte en ny krämpa; jag kan tydligen inte längre promenera ens i moderat takt, numera är det snigelfart som gäller, annars får jag ont i magen. Jag tror att det kan vara foglossning jag känner av, symtomen verkar stämma; ont över blygdbenet och i underlivet, huggsmärta i skinkorna, tryckkänsla i nedre delen av buken. Och detta blir ca 1000 ggr värre om jag går uppför en trappa, vilket jag gjorde.

Det blev lååångsamma promenader, en hel del stopp och mycket coca-cola. S drack min ölranson. Hotellet hade en mycket bra frukostbuffé, som jag kaskadkräktes upp båda dagarna. På det hela taget var det dock en trevlig resa, men det är så deprimerande att inse hur begränsad jag är. Att få ont och inte vara hemma är jobbigt, och att må illa, ja, det är också jäkligt jobbigt. När saker och ting började jävlas på hemresan kände jag starkt att det här är min sista längre tripp som gravid, det är inte värt påfrestningen. Men det känns också väldigt tråkigt att behöva bestämma sig för det.

Jag mår illa på tåget

Betydligt piggare väl framme och väntar på första lunchen

Ok, jag når bara världens längsta man upp till armbågen, men min mage är större!

Lite ruggigt på uteservering vid Nyhavn en stund, men generellt hade vi tur med vädret

S vid Nyhavn

Tar en liten vilopaus utanför teatern

Inne i Det runde tårn

Utsikt från Det runde tårn

Det runde tårn nedifrån

Jag är något av ett kart-freak, jag vet! Men man måste ju ha koll på omgivningarna.

Christianshavn

Färggranna hus i Christianshavn


Vi gjorde ett besök i Christiania. Jag är inte jättepåläst om Christiania, men det kändes på något sätt som om området har haft sin glansperiod och att eran håller på att gå mot sitt slut. Det var svårt att se någon charm i det otroligt slitna området, där påtända män låg och sov på marken och hasch såldes helt öppet vid små tältbord av mörkhyade män, trots att det är förbjudet sedan 2005. Och i allt detta strövade turister med små barn och tittade nyfiket omkring. Som vi också gjorde...

Den enda bilden inifrån Christiania, man får inte fotografera där.

Hop-on-hop-off-båt istället för buss passade bra i det varma vädret, och var skönt för en gravidtrött kropp


En av alla vilopauser. Som ni ser avnjuter jag Tuborg Superlight. S chansade o frågade om de hade alkoholfri öl (han tyckte väl lite synd om mej efter alla coca-color), och det hade de! "Ja, vi har faktiskt det", sade servitören, och lät lika förvånad som vi kände oss. Fast den var inte så jättegod...

Ända sedan vi såg menyn utanför restaurangen som serverade plankstek gick S omkring och längtade och tjatade efter att få äta där, så det gjorde vi till sist. Se så nöjd han är!

Till plankan drack han vikingaöl. Sedan bar jag hem honom till hotellet.

Hemresan förtjänar nästan ett eget kapitel, men jag har ju redan nämnt den. Jag hade sett fram emot att vila min gravittrötta kropp på tåget, men vi hann bara till Malmö. Där blev tåget stående en bra stund innan det ropades upp att ett elfel gjorde att inga tåg kunde passera Hässleholm. Det skulle komma bussar och köra oss dit, så att vi kunde hoppa på ett tåg som kommit norrifrån och blivit stående där. Det kom dock inga bussar! Tillslut blev det så att alla passagerare från vårt snabbtåg fick klämma in oss på ett lokalt pendeltåg som först skulle ta oss till Höör, fick vi veta, men detta ändrades sedan till Eslöv. Där väntade bussar som körde oss till Hässleholm.

I Hässleholm stod två tåg mot Stockholm och väntade, så vi satte oss i det ena, som faktiskt rullade iväg efter en liten stund. Tyvärr hann vi inte så långt innan strömmen på tåget försvann, och det stannade mitt ute i skogen, i mörkret. Där stod vi sedan i ca en timme, loket hade gått sönder. Runt kl 23, då vi enligt tidtabellen skulle ha varit hemma i Uppsala, evakuerades vi via stegar till ett annat tåg som körde oss till Stockholm. Från Stockholm hade SJ sedan ordnat en buss för alla som skulle vidare mot Uppsala, där vi klev av kl 04.45.

Generellt måste jag ändå säga att det flöt på rätt så smidigt. I tidningen kunde man läsa det gamla vanliga: "vi fick ingen information, ingen visste något, det var djungelns lag, ingen hjälpte handikappade och barn, folk tvingades stå på överfulla bussar...osv". Ok, det var överfulla bussar, och massor med folk (ca 3000 drabbade), men de som valde att stå gjorde det frivilligt, efter att ha blivit tillfrågade, och bristande information vet jag inte heller om jag direkt kan hålla med om, lite eget ansvar har man ju också, men det är klart, några stora självlysande skyltar och blinkande pilar fanns ju inte. Och djungelns lag... Hmm, ja, några apor fanns det väl.

Att SJ har haft mycket problem med nedrivna kontaktledningar må kanske vara sant, jag har ingen uppfattning, men att loket sedan råkar gå sönder samtidigt måste man väl ändå se som rejäl otur. Jag blev inte särskilt upprörd, men var dock ganska trött och mådde inte särskilt bra, men det finns alltid folk som orkar bli förbannade. Generellt var stämningen dock god, och som en man i vimlet uttryckte sig så var det ju ingen naturkatastrof vi hade drabbats av, värre saker har väl hänt. SJ ordnade faktiskt så att alla med anslutningar längs resan kom hem! Och vi får våra pengar tillbaka antingen som biljett eller hälften av summan som cash, så åtminstone en tågresa till inom ett år lär det bli, om vi väljer biljettvarianten.