Vardagsmartyrer och energitjuvar

I vår närhet har vi en person som har utvecklat martyrskapet till en konstart. Jag och S brukar göra oss roliga på denna persons bekostnad, hemma när ingen hör, och detta har nu utvecklats till ett långtgående internt skämt. I tid och otid vräker vi, med låtsad sårad röst, ur oss kommentarer som "nä, men sitt kvar i soffan du, jag ska bara plocka ur diskmaskinen, ingen annan gör ju det", eller "ja, det är ju konstigt att man aldrig bara får sitta ner i lugn och ro, men vissa tror ju att maten lagar sig själv". En annan klassiker är "åk och roa dej bara, tänk inte på mej!" (sagt med lite syrlig stämma, gärna när den andra är på väg till jobbet, mattekursen eller på läkarbesök).

Faktum är dock att personer som rutinmässigt använder sig av den här typen av kommunikation och skuldbeläggande är fruktansvärt jobbiga att ha att göra med, och vi är glada över att inte behöva umgås så frekvent med ovan nämnda person. Och när detta väl sker, tar vi henne på orden, för att markera att om hon vill något får hon be om det rakt ut istället för att komma med insinuationer och spela på dåligt samvete.

Jag skrattade högt när jag såg att det är precis vad Underbara Clara tipsar om i ett gammalt inlägg om att bota martyrer, som jag hittade när jag googlade runt lite. Och nu ska jag äntligen ta tag i att läsa boken Energitjuvar av Ingalill Roos, som har bott i min bokhylla i ett par år. Men det är inte lätt att hitta tid, tvätten ska hängas på tork och kattsandlådan tömmas, men sitt kvar du för all del, det ser ju så skönt ut och än har jag inga fel på benen! #sagtmed tröttröstochdjupsuckpåslutet (och den där boken du läser har jag länge velat läsa, ja tänk om man hade tid med sådant).