Idag har jag varit hos frissan. Jag klipper mej nuförtiden på en salong som ligger i huset bredvid mitt. Nära och bra, och framför allt billigt. Oftast går jag till en tjej som är väldigt ung och väldigt fånig. Ni vet, när man sitter i frisörstolen, och frissan försöker få igång ett samtal: Är du leeeedig idag (pipig, nasal röst)? Åååå, vad häärligt, vad skönt att kunna vila sig! Och när jag berättat att jag är sjukskriven p g a illamående tar de ömmande kommentarerna aldrig slut: Men guuuuud! Stackars dig! Ååå, vad jobbigt det måste vara. Tuuuur att det inte är så långt kvar. Osv osv...
Jag stålsätter mej varje gång inför detta, och motiverar mej med att 1) det är billigt, 2) min frisör faktiskt är rätt duktig, jag brukar bli nöjd.
Idag var det då dags igen. Den här gången hann jag bara innanför dörren innan de pipiga kommentarerna kring min JÄTTEfina, stora mage haglade. Och hur underbart rooooligt det var! I shamponeringen (som frisörerna kallar stolen man sitter i när man får håret tvättat) fick jag dock ett blodtrycksfall. Jäkla häärliga vena cava!
Sen var det klippt, skulle man kunna säga. Jag klarade inte av att sitta i den där jäkla stolen! Svetten sprutade, och jag kände att jag var 5 före att svimma, samtidigt som frisörtjejen försökte hålla igång en konversation kring sommarens dåliga väder. Tillslut var jag tvungen att be henne avbryta och hämta lite vatten. Det hjälpte bara en liten stund, så efter ungefär en minut fick jag åter be henne ta en paus, så att jag kunde resa mej upp och tugga i mej en kaka. Detta hjälpte också bara en liten stund, sen kände jag återigen hur jag började få problem att hålla mej upprätt.
Två gånger till under klippningen, som gick i rasande takt kan jag säga, blev jag tvungen att stiga upp ur stolen och gå ut på gatan för att ta lite frisk luft, med svetten rinnande i pannan. Som tur är är det inte jättelivlig ruljans i mina kvarter, så jag antar att det inte var så många som såg mej stå flåsande på gatan med blött halvklippt hår med en mängd nålar i, men jag såg i alla fall de misstänkta blickar jag fick från en äldre herre som gick förbi.
Frisörtjejen klippte snabbtsnabbtsnabbt, medan jag försökte koncentrera mej på att andas och stirra på mitt vita ansikte i spegeln. Är det mycket kvar?, frågade jag, när jag kände att jag ännu en gång höll på att tuppa av, men då drog hon några snabba tag med kammen och förkunnade, lite nervöst, att det var klart. Tack gode gud, tänkte jag, och flög upp ur stolen, håret blött och ofixat.
Åååå, vad jobbigt att behöva må så där! Gå hem och sköt oooom dej nu! Din stackare! Jag betalade snabbt som attan, rusade ut, och kände blickarna från henne, hennes kollega och den andra kunden på plats, i ryggen, sprang de 200 meterna hem, och spydde direkt jag kom innanför dörren. Det där var den mest påfrestande klippning jag någonsin varit med om, och jag vet fortfarande inte ens om det blev bra eller inte! Nu blir det inte fler gånger före förlossningen, hur billigt och hääärligt det än må vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar