torsdag 28 februari 2013

Mera kräkningar

Idag skulle vi ha fått långväga gäster, som vi träffar väldigt sällan. Igår kväll fick jag ett sms - dottern kräktes medan det sista packades. Så nu bor de på hotell, och vi ska ses på en armlängds avstånd nere på stan. Hoppas verkligen att vi klarar oss den här gången, jag orkar inte en vända till.

måndag 25 februari 2013

Bakslag

Precis när jag började yttra ett lite försiktigt "heeej..." kom bakslaget. Med 4 timmar kvar till de 48 kräk- och bajsfria som ska ha gått innan man får vistas i civilisationen började jag kräkas igen. Kvällen igår blev ytterligare en nära-dödenupplevelse, men nu mår jag äntligen bättre.

Tyvärr måste jag nu återigen isolera mej två dygn, så jag och Lilla A sitter inne i finvädret. Vi kanske vågar oss på en promenad i stadens utkanter om en stund.

söndag 24 februari 2013

Så var det söndag

Snart är min karantänstid på 48 timmar förbi, och jag har åter tillåtelse att vistas bland folk. Inte för att jag känner mej särskilt pigg och kry, men jag kräks åtminstone inte. S och Lilla A verkar ha klarat sig, men man ska väl inte ropa hej före man är över ett bäcken, eller hur var det nu igen?

På alla hjärtans dag fick jag en blombukett av min käre sambo. I natt vaknade jag av att Fröding välte omkull vasen, så jag gick upp i mörkret och torkade upp vattnet. Jag borde ha tänt lampan, för så här såg köksbordet ut i dagsljus.


Pollen från liljorna i buketten har etsat sig fast i bordsskivan, och fast jag har gnuggat med de giftigaste medel jag kan hitta här hemma så lossnar inte den gula färgen. Nytt köksbord för föräldrapenningen? Eller har någon något bra husmorsknep att dela med sig av?

lördag 23 februari 2013

Ljuset i tunneln

Jag börjar se ljuset i tunneln. Efter att igår eftermidag plötsligt drabbats av kräksjuka och spenderat en stor del av eftermiddagen och kvällen på toaletten med dödslängtan känns det nu äntligen bättre. Inga fler frekventa toalettbesök, med utgifter från alla håll, men däremot är jag otroligt trött och matt. Får hjärtklappning så fort jag försöker röra på mej.

Så nu hänger vi på soffan och tittar på skidåkning, och jag försöker komma i form med hjälp av en näringsrik måltid bestående av cola och chips. S vabbar, och han och Lilla A mår än så länge bra, även om S börjar ana lite märkliga känningar från magregionen. Vi får väl se vad som väntar.

Jag kan ana mej till vad framtiden har i sitt sköte. Det är väl det här alla småbarnsfamiljer ägnar sig åt stup i kvarten.

fredag 22 februari 2013

torsdag 21 februari 2013

Språkpolisen

Lilla A handlar baguetter i affären där man inte kan stava.



onsdag 20 februari 2013

Vardagssysslor

Vi fortsätter att pröva nya saker, så idag har vi åkt stadsbuss. Detta var betydligt enklare än tågkrånglet, inte besvärligt alls faktiskt. Lilla A kan inte uttala sig för hon sov hela tiden. Hon har dock också provat nya saker idag, nämligen att dricka ur nappflaska, vilket visade sig vara betydligt svårare än att åka stadsbuss.

Lilla A åker buss - hur lätt som helst!

Annars rullar dagarna på. Lilla A växer och blir större och större. Imorgon är hon tre månader. Dagarna ägnar vi åt att skratta åt bebisen i spegeln, som oftast är glad, vi går promenader i snålblåsten, sjunger om bockarna Bruse och tar någon fika med föräldragruppen där vi jämför våra avkommors färdigheter.



Någon vänlig själ har stickat varma sockor, mössor och halsdukar till statyerna i stadsparken så att de inte ska behöva frysa, såg vi under en av våra promenader

Vardagsgöromål som var en självklarhet förr, så som att slösurfa, klämma finnar framför badrumsspegeln, duscha länge eller blogga får nu stå åt sidan för mer föräldrarelaterade sysslor. Men det är fantastiskt skönt att få vara hemma, jag kan gladeligen äta gröt varje dag för att få föräldradagarna att räcka så länge som möjligt.

Glad bebis

lördag 16 februari 2013

Face your fears

heter det ju så fint. Det var vad Lilla A och jag bestämde oss för att göra igår när vi mer eller mindre spontant bokade en tågresa till Dalarna med två timmars mental förberedelsetid. Lilla A har aldrig åkt tåg, så hon var i och för sig lyckligt ovetande om vad som väntade. Jag hade däremot mina aningar, och var därför lite nervös.

Men, som sagt, man ska ju utmana sina rädslor, annars blir världen rätt liten, och en tågresa på 55 minuter med en knappt tre månaders bebis borde ju knappast vara hela världen, eller? Folk åker ju tåg hela tiden, utan att avlida.

För att krydda upp spänningen lite valde vi att förlägga tågresan till fredag eftermiddag, och välja ett tåg som alltid är fullsatt. Jag fegade dock lite genom att boka sittplatsbiljett och ursäktade mej med att det trots allt var barnvagn-på-tåg-premiär för mej.

Väl framme på stationen kände jag skräckens kalla kårar längs ryggraden när jag noterade mängden människor som skulle klämma in sig på samma tåg som vi. En omöjlighet enligt fysikens lagar, var mitt intryck. Jag fick syn på en kvinna med barnvagn och två barn och tyckte att hon såg oförsvarligt avslappnad ut, medan jag hysteriskt körde barnvagnen fram och tillbaka på perrongen med nervöst ryckiga rörelser, allt för att Lilla A inte skulle vakna.

Sen kom tåget. Med en gemensam rörelse förflyttades horden av människor mot ingångarna, och till min stora lycka fick jag syn på en konduktör i samma dörr som vi skulle in i. Jag antastade honom omedelbart med att fråga om assistans, och han ställde beredvilligt upp och lyfte in barnvagnen.

Sedan tog det stopp. Som en förstoppning värre än under graviditet. Eller något. Vi kom varken framåt eller bakåt och det var människor överallt. Jag blev tvungen att dissekera barnvagnen i molekyler och dumpade liggdel med nu vaket barn i armarna på den hjälpsamma konduktören.

Han tog det dock med ro och erbjöd sig att stå där och underhålla henne hela resan. Detta hade i och för sig varit tacknämligt, men nu hade vi ju våra sittplatser, som då visade sig vara belägna på två säten efter varann. Vad var tanken med det, kan man ju fråga sig? Skulle jag placera Lilla A ensam i sätet bakom mej?

Tack vare vår vänlige konduktör var snart hela vagnen engagerade i vårt sittplatsproblem, och efter några byten fick vi en stolsrad att klämma in oss och vagnens liggdel i, med fortfarande vaken, och märkligt nog, tyst bebis.

När detta bestyr var avklarat hade en tredjedel av resan passerat, och resten av färden var som en bit av en kaka, skulle man kunna uttrycka sig. Lilla A höll sig tyst och lugn, och väl framme mötte S upp och lyfte ut barnvagn, och jag kunde torka svetten ur pannan, sänka axlarna och äntligen andas ut ett stort andetag, eftersom jag då märkte att jag hållit andan i ca en timme.

Så nu är jag en erfarenhet rikare, en sittplatsbiljett fattigare och dessutom fick jag en minisemester i södra Dalarna. Men det kommer att dröja innan jag åker tåg ensam med barnvagn en fredag eftermiddag igen, hur utvecklande det än må vara.


tisdag 12 februari 2013

Alla barnen äter lasagne

utom Conny - för det var hans ponny.

Lågt, jag vet. Men shit vad roligt!

Tid som passerat

Jag håller på röjer i förrådet. Ett projekt som tar tid eftersom arbetet måste ske medan Lilla A sover. Idag sover hon som en liten gris, så nu har jag fått en hel del gjort. Jag har bl a slängt en massa gamla fotodubletter och negativ som jag inser att jag aldrig kommer att göra något med i dagens digitaliserade värld.

Det var dock rätt kul att sitta och gå igenom gamla foton från de senaste 10 åren. Man tycker att tiden knappt har gått, men när man ser på bilderna inser man att det är eoner av tid som har passerat. Om inte annat så syns det på kläderna och frisyrerna. Och valet av pojkvänner. Det är skönt att tiden har gått. Jag tycker bättre om mitt liv som det är just nu.

Nu har jag dock kört fast. Jag sitter med en kartong böcker framför mej. Böcker som bl a kommer från min pappas barndomshem, som jag aldrig har läst och förmodligen aldrig kommer att läsa. Får man göra sig av med böcker? Jag tror inte det. Jag har alltid haft en särskild känsla för böcker, jag är uppvuxen i ett läsande hem, och har fått lära mej att man ska hantera böcker med försiktighet.

Förmodigen hamnar de här böckerna i någon bokhylla och samlar damm, med alla mina andra hundratals böcker som gör detsamma. När jag blir stor på riktigt, när ytterligare en eon av tid har gått, och jag bor i ett hus, då ska jag ha ett bibliotek.

Snö och is

Besöket på BVC igår gick bra. Lilla A var glad och nöjd, och pratade glatt med distriktssköterskan. Vaccineringen blev ett stick i varje lår, och lite skrik en stund, men inte värre än så. På kvällen däremot blev hon väldigt gnällig, och inte riktigt nöjd vad man än gjorde. En Alvedon i rumpan gjorde dock susen och hon däckade kort därefter och sov 7½ timmar i sträck!

Idag har vi släpat oss runt med vagnen på dåligt plogade gångvägar. Lilla A sov gott medan jag stånkade och svettades bort graviditetshull.



Dåligt plogade gångvägar, som sagt
 
Lilla A sover gott med sin ryssmössa


Isfestivalen pågår i Uppsala. Det betyder att det står en mängd isskulpturer i stadsparken. Skulpturerna är gjorda av is från Torne älv i Jukkasjärvi i samarbete med Icehotel. I april åker vi dit och tittar på mer is.

måndag 11 februari 2013

Hemma igen

Helgen på Åland gick riktigt bra. Båtresan dit kändes något lång, medan helgen i övrigt kändes kort. Lilla A har sovit bra på nätterna och dagtid har hon umgåtts med bl a kusin V och Momi. Vi hann också träffa lite vänner, och ta promenader i åländskt vinterväder.

Lilla A har börjat suga in underläppen, och ser så rolig ut

När man är liten får man sitta på köksbänken

Häng med kusin. Lilla A ser så förskräckt ut på den här bilden, och jag skrattar varje gång jag ser den

Det känns emellanåt tråkigt att ha släkt och vänner så långt borta, och ibland leker vi med tanken att flytta "hem", men än så länge har vi inte kommit riktigt dit.

Nu är vi hemma i vardagen igen. S jobbar och Lilla A och jag ska strax gå till BVC. Vi fick ett telefonsamtal att tiden som vi hade nästa vecka måste bokas om, så nu blir det plötsligt vaccinering idag istället!

Idag har också en kille från sängbutiken Sova varit här och tittat på sängen Hilding med sin knarriga gavel, och vi kommer att få en ny sådan. Gavel alltså, förhoppningsvis en tyst sådan.

fredag 8 februari 2013

Eckerölinjen

Lilla A sitter i baren på Eckerölinjen och hänger. Man skulle kunna tro att det är fest, fredag eftermiddag och allt, men det är faktiskt det enda stället på hela båten som det är lugnt.

Här sitter vi nu och låter vågorna gunga oss till sömns medan hundratals idrottande ungar har invaderat resten av båten. Ljudnivån i kafeterian var skolmatsal i kvadrat, och jag kände hur nervsammanbrottet närmade sig.

Här i baren är det endast ett stillsamt sövande mummel och lågmäld dansbandsmusik. Lilla A har somnat i sin bilbarnstol, S läser brandkårstidning och jag passar på att blogga.

torsdag 7 februari 2013

Inget vettigt att säga

Det verkar som om skrivförmågan försvinner ut i samband med amningen. Jag kan inte prestera ett enda vettigt inlägg, fast jag har försökt i flera dagar. Först har jag inte tid. Det är märkligt hur en så liten individ kan ta så mycket tid i anspråk.

När jag sedan får någon sekund över, som nu t ex, när hon ligger och sover, så kan jag inte komma på något som skulle vara det minsta intressant för någon att läsa. Jag undrar om jag har bröstmjölk i hjärnan också. För det känns så när jag försöker tänka. Jag tar i och försöker och försöker prestera tankar av värde, men det går inte.

Nu vaknade Lilla A, så nu är det igen dags att låta henne äta upp lite mer av mej.

måndag 4 februari 2013

Söndag och måndag

Igår var det fantastiskt vinterväder, och Lilla A och jag njöt av en långpromenad på isen med några vänner. När vi befann oss som längst bort på den ca en mil långa plogade slingan kom Lilla A på att hon var hungrig. Men annars var det bra.


Lilla A beundrar trädkronorna

Idag har jag utsatt henne för vad som i hennes värld klassas som fruktansvärd tortyr - nämligen bad. Lilla A hatar att bada, och skriker sig igenom varje badtillfälle. Nej, jag badar henne inte i kallt vatten. Så det där med att ta ett lugnande bad innan läggdags för att varva ner, det kan vi glömma. Bad väcker upprörda känslor och medför långvarigt skrik. Jag har svårt att se den lugnande komponenten i det.

lördag 2 februari 2013

Identitetskris

Jag är numera en sådan där mamma som lunchar med mammorna i min föräldragrupp om dagarna. Eller har åtminstone gjort det en gång. Det var väldigt trevligt, dock. Ovanligt, men trevligt.

Numera har vi också en Facebook-grupp där vi kan annonsera om våra luncher och lattefikor. Mycket innerstadsaktigt.

Jag lider nu ingen brist på socialt umgänge, och har också turen att ha flera vänner som är föräldralediga samtidigt som jag, men måste ändå, med viss skam, erkänna att det var något speciellt med att ventilera barnbajs, sovvanor, amning och brist på rutiner med mammor med bebisar lika gamla som Lilla A och som är lika nya i föräldrarollen som jag.

Jag pratar alltså om mej själv nu. Jag, som i ett annat liv, aldrig kunde se mej själv i närheten av en spjälsäng, och som glatt förespråkade barnfria avdelningar på flyget, önskade öronproppar om jag tvingades utstå mer än en sekund av barnskrik och som suckade högt åt barnvagnarna som tog upp all plats på trottoaren.

Just denna jag är alltså numera en lattemorsa. En något plufsig och otrendig lattemorsa, men ändock en lattemorsa. Herregud, vilken identitetskris!

Den här numera lattemorsan har också nöjt berättat för alla intresserade att vår lilla bebis minsann alltid sover så snällt och tyst i bilen. Jag kan uppdatera detta med att hon brukade göra det, fram till alldeles nyss.

På vår hemresa från svärisarna i Dalarna skrek hon så hysteriskt att vi tillsist var tvungna att stanna bilen, och jag fick hala fram brösten. Jag har full förståelse för tonåringarnas irritation. Eller rättare sagt, mitt gamla jag har det. Mitt nya jag knäpper oberört upp tröjan på en parkering i Heby när det är 10 sköna minusgrader ute. Identitetskris, som sagt.