Jag är numera en sådan där mamma som lunchar med mammorna i min föräldragrupp om dagarna. Eller har åtminstone gjort det en gång. Det var väldigt trevligt, dock. Ovanligt, men trevligt.
Numera har vi också en Facebook-grupp där vi kan annonsera om våra luncher och lattefikor. Mycket innerstadsaktigt.
Jag lider nu ingen brist på socialt umgänge, och har också turen att ha flera vänner som är föräldralediga samtidigt som jag, men måste ändå, med viss skam, erkänna att det var något speciellt med att ventilera barnbajs, sovvanor, amning och brist på rutiner med mammor med bebisar lika gamla som Lilla A och som är lika nya i föräldrarollen som jag.
Jag pratar alltså om mej själv nu. Jag, som i ett annat liv, aldrig kunde se mej själv i närheten av en spjälsäng, och som glatt förespråkade barnfria avdelningar på flyget, önskade öronproppar om jag tvingades utstå mer än en sekund av barnskrik och som suckade högt åt barnvagnarna som tog upp all plats på trottoaren.
Just denna jag är alltså numera en lattemorsa. En något plufsig och otrendig lattemorsa, men ändock en lattemorsa. Herregud, vilken identitetskris!
Den här numera lattemorsan har också nöjt berättat för alla intresserade att vår lilla bebis minsann alltid sover så snällt och tyst i bilen. Jag kan uppdatera detta med att hon brukade göra det, fram till alldeles nyss.
På vår hemresa från svärisarna i Dalarna skrek hon så hysteriskt att vi tillsist var tvungna att stanna bilen, och jag fick hala fram brösten. Jag har full förståelse för tonåringarnas irritation. Eller rättare sagt, mitt gamla jag har det. Mitt nya jag knäpper oberört upp tröjan på en parkering i Heby när det är 10 sköna minusgrader ute. Identitetskris, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar