I vår digitala värld av ettor och nollor känner jag mej, mitt smeknamn till trots, som en rätt stor nolla nuförtiden. Jag brukar försöka hänga med, och sköter så många av mina ärenden som möjligt digitalt, men nu håller jag, till min stora skräck och fasa, på halkar efter.
Jag hinner inte sätta mej vid datorn i lugn och ro, och därför är jag inte särskilt uppdaterad längre. Fan, jag hinner inte ens betala mina räkningar eller svara på mail. S tjatar på mej om jag har skaffat Swish för att kunna överföra pengar, och sist jag skulle åka buss höll jag på att missa den eftersom jag inte hade haft tid att registrera mej för att kunna köpa biljett på mobilen.
I två veckor har jag försökt få till att ansöka om föräldrapenning, men i och med att min e-legitimation blivit ogiltig har jag inte fått till det heller. Igår drabbades jag av ekonomisk ångest och insåg att jag var tvungen att fixa det. Så klart skrek Lilla A hela tiden, och sedan hängde datorn sig, men förhoppningsvis borde jag få pengar på mitt konto.
Jag har inte uppgraderat iPhonen på evigheter, och min nya BFF Försäkringskassan har visst en app som jag heller inte installerat. Vår semesterresa bokade vi över disk som pensionärer, eftersom vi inte hunnit kolla upp några hotell, och "ville prata med en levande männsika".
När jag inte hinner sitta vid datorn och utforska den nya tekniken passar jag istället på att muttra, svära och ondgöra mej över nya uppdateringar och utseenden på Facebook och Hotmail. Snart börjar jag förmodligen gnälla över kontantlösa bankkontor, att texten på mobilen har blivit så liten och att vädret var bättre förr. Hur gammal jag sa att jag är? 77. Eller var det mitt födelseår? Jag minns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar