Lilla A blev idag, på ett smärtsamt sätt, en erfarenhet rikare. Alla mellanmänskliga relationer är inte lustfyllda och sorglösa.
Vi var på öppna förskolan och Lilla A låg förnöjt på mage och ägnade sin fulla uppmärksamhet åt en orange boll. Då kröp en herreman, uppskattningsvis ett par månader äldre än henne fram och närmade sig henne bakifrån, med bestämda och målinriktade steg. Siktet var klart inställt, och han begravde resolut tänderna i hennes lilla vippande, strumpbyxbeklädda fot.
Lilla A gav upp ett tjut, och mamman till den unge förövaren skämdes och bad tusen gånger om ursäkt för sin sons illdåd. Själv kände jag mej dum över att jag inte var mer uppmärksam. Det här med att passa små bebisar är inte något jag har full rutin på ännu, verkar det som.
Hur som helst blev gråtstunden kortvarig och vi kunde fortsätta vår sysselsättning - en erfarenhet rikare, och några tår fattigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar