söndag 28 december 2014

Julen

Så gick julen. Snabbt gick det. Men det gör ingenting, jag är inget större fan av julen, så det är skönt att det är över. Firandet tjuvstartade vi med goda vänner helgen innan julafton. 

Dagen innan julafton smet vi upp till Vemdalen, och där vaknade vi på julaftons morgonen med en febrig unge i sängen. Sedan tog det inte länge innan både mannen och jag också snorade och hostade. 

Själva julafton var fantastiskt lugn och skön, med god mat och julbastu. Efter det blev barnet sjukare och sjukare, och ute blev det kallare och kallare. Vi åkte tappert lite slalom i -10 grader, men på lördagen när termometern började krypa ner mot -20 och prognosen förutspådde att det skulle hålla i sig, samtidigt som barnet började klaga på ont i örat, och alla dessutom hade hosta, halsont och ögoninflammation, bestämde vi oss för att åka hem. Så vi drog, hastigt och lustigt, lite tidigare än planerat. 

Väl hemma igen piggnade barnet till. Hon är fortfarande rejält förkyld, men feberfri. Mannen har tappat rösten och jag har fått antibiotikasalva för mina ögon. 

Idag har vi varit på närakuten, möblerat, städat, tvättat, ätit pizza och gått en promenad i uppfriskande -10 grader. Vintern har hittat hit också, även om det inte är så mycket snö. 

Nu räknar vi ner de sista dagarna på det här usla året, och ser med tillförsikt fram emot 2015. För värre kan det väl inte bli? Jag tycker vi har fått vår beskärda del nu. God jul, och god fortsättning!

torsdag 18 december 2014

Önskar nästan jag hade tappat den. Hakan, alltså.

Jag har tydligen varit mer bitchig än snäll i år eftersom jag har fått världens fetaste munsår i tidig julklapp. Vi snackar alltså värskande och kliande, illröda blåsor på ca halva hakan. Tack tomten, jag förstår piken. 

Tur att det är "jullov" så jag kan ägna mej åt eremitliv enligt bästa förmåga. Och så får jag väl försöka gräva i egenskapsarkivet och se om det finns någon god sida att damma av till nästa år. Eller så skiter jag i det. Hej, munsår!

Ont i benet

Lilla A har nu haltat som en gammal poliopatient i över en månad. I måndags var vi på barnakuten för fjärde gången, för nya blodprover och nya röntgenundersökningar. Allt såg bra ut! Vad är då felet??

Vi väntar nu på att göra magnetkameraundersökning, för att försöka hitta felet, vilket ju i sig är bra. Mindre bra är att MR på två-åringar görs i narkos. Uppenbarligen är man alltså angelägen om att göra undersökningen, eftersom man väljer att ta risken att utsätta henne för n sövning.

Usch, mammaångesten skär i bröstet. Varför ska hon behöva gå igenom detta? Min lilla, lilla skrutta.

Faktum är annars att hon faktiskt mår lite bättre. Får smärtstillande endast innan hon ska till förskolan, och där har hon nu kunnat vara korta dagar. Haltandet är lite mindre, och hon vaknar inte längre så ofta på nätterna av att hon har ont.

Hospitaliserad och präglad av sin sjukdom har hon också lyckats bli - "Mamma bära!" i tid och otid, och "A supp i rumpan!" (vad som nu kan vara så roligt med det att man måste tjata).

Nu håller vi tummarna för att det "bara" är en envis höftsnuva, och inget värre som gömmer sig i höften, och att det blir bra fort.

söndag 14 december 2014

Snart julafton, ju

Dagarna går, och jag får inte till några inspirerande blogginlägg. Snart är det iallafall julafton, och frånvaron av snö gör att barnet inom mej gnäller och klagar. Jag VILL har snö.

Om en vecka flyr iallafall mannen, jag och barnet vardagen och allmänt tråk, och åker till fjällen för att fira jul i all stillhet. Får vi till lite skid- alternativt pulkaåkning blir det bara extra trevligt.

En sista intensiv vecka blir det, och lite socialt julfirande får vi iallafall till hemma hos goda vänner innan vi smiter iväg.


Julpyssel

måndag 8 december 2014

Ont i benet

Vår lilla skrutt har fortfarande ont i höften och svårt att gå. Hon har nu varit några timmar på förskolan i torsdags och i fredags, och idag var det tänkt att hon skulle vara där lite längre. Det funkade inte, och jag fick åka och hämta henne vid klockan 13. Då vägrade hon sova, och bara klagade på ont i benet.

Om hon inte är bättre om en vecka ska vi tillbaka till sjukhuset för mer kontroller. Och då är det läge för ytterligare utredning, eftersom hon vid det laget borde ha blivit frisk om det endast hade varit en höftsnuva.

När var på sjukhuset för en vecka sedan och ord som "cancer" och "höftnekros" nämndes kände jag att jag inte ville vara med längre. Varför ska just vår lilla tjej behöva drabbas av detta?

Nu är hon något bättre sedan dess, och det ser jag som ett gott tecken, men hon är också långt ifrån bra, vilket skrämmer mej. Och det gör så ont i mammahjärtat att se när hon haltar runt, och inte orkar lyfta benet från marken när hon har vinterkängorna på...


lördag 29 november 2014

Lillajul

God Lillajul från oss i landet där man inte vet vad Lillajul är. Vi har dock inte firat så mycket, då maken jobbar dygn, Lilla A fortfarande inte kan gå ordentligt och jag känner mej allmänt vissen. Men lite ljusstakar och stjärnor har vi fått upp iallafall. Och tomten provade sin mössa.



söndag 23 november 2014

Aldrig normalisering

Jag kan inte tycka att det är ok att en 16-åring ska ha barn. Och ännu mindre en 16-åring med instabila hemförhållanden. Jag tycker inte heller att det känns ok att jag inte har rätt till mina åsikter, att mina önskemål och känslor inte respekteras.

Jag respekterar att alla inte tycker likadant som jag, men det är uppenbart att respekten inte är lika självklar i andra riktningen. Jag kan också gärna tänka mej att prata och diskutera, för att kunna öka förståelsen i båda riktningar, men det har inte varit intressant. Istället får jag höra att man inte har förståelse för mina åsikter, och att jag förväntas reagera och bete mej på ett annat sätt.


Om nu någon, trots allt, skulle vara intresserad av att höra varför jag tänker som jag gör, så är ni välkomna att läsa vidare:


- jag kommer aldrig att acceptera lögner, manipulativt beteende, kriminalitet, våld som problemlösning eller droger som min vardag

- jag anser inte att det är ok att ha inställningen där man utgår ifrån att andra ska ta ansvar för ens livssituation, trots att man själv står för valen

- jag anser inte att det är ok att man planerar att bli beroende av socialtjänst och ekonomiskt bidrag för att kunna trygga sin försörjning under flera år framöver

- jag tycker att det är skrämmande att socialtjänsten ska tvingas kontrollera att barnet har en trygg och säker uppväxtmiljö, något som borde vara en självklarhet

- jag imponeras inte av ett beteende där man ständigt sätter sig själv i första rummet, utan att ens reflektera över att ens livsföring påverkar andra i ens närhet, särskilt när det handlar om individer med särskilda behov, som inte kan försvara sin rätt.

- jag förundras också över att man inte reflekterar över vilka förutsättningar man vill ge sitt barn under dess uppväxt.


När jag sedan dessutom får höra hur en person utan närmare anknytning till familjen (och utan att känna till vad som hänt under de senaste åren) uttrycker sina förfärade åsikter över vår frustration, som han inte kan förstå - "det handlar ju bara om ett oskyldigt litet barn" blir jag ännu mer uppgiven.  

Det är ju det jag säger hela tiden, ETT OSKYLDIGT LITET BARN! Jag kan inte låtsas att jag tycker att denna situation är ok, normalisering av ovanstående kommer aldrig att ske för mej!

Jag menar inte att livet för alltid kommer att vara statiskt. Omständigheter förändras, människor växer, situationer förändras. Förhoppningsvis till det bättre, någon gång. Då kan jag omvärdera, och välja att handla annorlunda.

Just nu väljer jag att ha en fristad - mitt hem. Jag är tvungen att ha en fristad, annars går jag under. Och i mitt hem vill jag inte ha ovanstående elände, det får hanteras i någon annan miljö, under något annat tak än mitt. Det är mitt enda önskemål. Och det är tydligen inte ok, enligt alla tyckare.


Är det så här vi förväntas hantera vår vardag - att inte låtsas se att det brinner i knutarna?

Kalas

Igår blev Lilla A två år. Vi hade planerat kalas, inte så stort, men lite släkt och lite vänner, för att fira tilldragelsen.

Planen, och det vi tyckte passade vår stressade tillvaro bäst, var vänner på lördag, släkt på söndag. Inget pretentiöst, men en jäkla massa smörgåstårta. För att vi gillar smörgåstårta. 

Nu har vi inte tagit makten över hur vårt livspussel ser ut. Det är tydligt. Släkten deklarerade att upplägget inte passade, och vissa skulle komma tidigare, vissa inte alls. Andra var osäkra, och kunde inte ge besked. 

Vännerna hade förhinder, förkylning eller magsjuka. Sen ville släktingarna komma iallafall, men då hade vi redan bestämt att alla skulle få komma samma dag. 

Resultatet blev trots detta kalas från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Vissa stannade bara någon timme, andra två dygn. 

Intensivt, kul och jobbigt. Nu är vi trötta, både på kalas och smörgåstårta. Tvååringen åt kvällsgröten med större aptit än på länge. Och nästa år får vi nog ta till mer radikala åtgärder för att styra upp kalastiderna. Annars får jag magsår, både av matmängd och stress.




Edit: Missförstå mej inte nu! Det var supertrevligt att ni alla kom. Jag måste bara styra upp strukturen lite till nästa gång, för min egen skull.


onsdag 19 november 2014

Strejk

Jag har mycket jag skulle vilja skriva men just nu nöjer jag mej med att säga "Heja Tehy" och alla som driver kampen för sjuksköterskelönerna! Ni har mitt fulla stöd, kämpa på!

tisdag 18 november 2014

Vinter och ledproblem

Det är svårt att få till inläggen nuförtiden. Vi har iallafall varit i Lappland och fått en försmak av vintern, med -20 grader då vi landade. En mycket trevlig och lugn helg, med massor av fanastiskt god mat, och så lite pulkaåkning med pannlampa och häng med vännerna.

Mindre roligt är att lillskruttan har fått "höftsnuva" eller coxitis simplex, som är en inflammation i höften. I snart en vecka nu har hon knappt kunnat gå, utan hänger mest på sin mammas armar, och har ont ont ont i sitt vänstra ben.

Innan vi åkte norrut spenderade vi en kväll på barnakuten, och att resa skulle inte vara något hinder. Vila är bra, men hur får man en tvååring att hålla sig stilla? Och ju mer värkmedicin jag petar i henne, desto rörligare blir hon.

Imorgon ska jag prova på mitt livs första vab - vi har ju som tur är varit lediga i några dagar, men blir inte den här stackars höften bättre inom någon dag får vi nog ta ett nytt besök på akutmottagningen. Stackars lilla vän.


tisdag 11 november 2014

Aldrig lugn och ro

Förra veckan fick jag hastigt besked om att min mormor hade ramlat hemma, och blivit liggande några timmar med bruten lårbenshals, tills hemtjänsten hittade henne. Detta är ju inte särskilt bra när man är 85 år gammal och tidigare har haft en stroke med svaghet i samma sida som man sedan skadar.

Hastigt och lustigt fixades ledigt från jobbet, flygbiljetter bokades och jag, Lilla A och min mamma åkte till Finland. Väl där var det ändå rätt så bra med patienten. Efter omständigheterna iallafall.

Hur det blir framöver, med boendesituation och så, det återstår väl att se.

Mitt sköra psyke mådde iallafall inte bättre av den här resan. Jag är stressad till bristningsgränsen, och att umgås med min familj, kan, för att uttrycka det milt, bli ganska påfrestande ibland. Jag är iallafall glad över att jag åkte dit, och att jag fick träffa min mormor, som med sina 44 kg såg ut som en liten fågelunge i sjukhussängen.

Nu är jag hemma igen, och har idag varit hos företagshälsovården och fått bekräftat att mina reaktioner och mitt mående räknas som fullt adekvat. Även om det inte påverkar situationen i sig, så känns det ändå otroligt skönt att få bekräftelsen att det är helt normalt att bryta ihop då och då. Speciellt när livet ser ut som det har gjort för oss de senaste åren.

Där ser ni! Än har ni inte vunnit över mej! Och än finns det lite jävlaranamma kvar! Och om tre dagar åker vi till Norrland och hänger med fina vänner och hundvalpar. Och det är fan så mycket trevligare än stress och energitjuvar.


Lilla A går "i snöret"

Arlanda


lördag 1 november 2014

Lördag

När maken kom hem från tjänsteresan sent igår kväll sov jag och barnet som - just det - barn. Så i morse när vi väl var vakna tänkte vi passa på att umgås lite, och samtidigt få däcken bytta till vintersäsongens dubbförsedda. Win-win, liksom.

Vi passade alltså på att haka på till hans jobb. Vilket ur däckbytarsynpunkt visade sig vara helt onödigt, för när vi var halvvägs ringde hans jobb och informerade om att han skulle vara på en annan station.

Däremot träffade jag ett gäng gamla kollegor från min ambulanskarriär, och det var jättekul! Så när mannen hade packat sin jobbväska och drog vidare blev Lilla A och jag kvar på brandstationen och pratade och pratade. Ibland kan jag verkligen sakna det jobbet - friheten att jobba självständigt, utanför sjukhusets väggar.

När vi hade pratat en evighet tog vi bilen och åkte tillbaka till stan, till en kompis, och åt lunch och byggde lego. En bra dag, trots regn och sommardäck.


Jobb för några år sedan.

Sommar på ambulansen för länge sedan. Därav den uråldriga radion.

Mannen ska till att hålla presentation på konferens i Manchester. Man ser honom i kostym lite för sällan, tycker jag.

Barnet och jag ser glada ut

fredag 31 oktober 2014

Godis utan bus

Ok, jag är en orutinerad villaförortsbo. Jag hade missat att det var halloween ikväll, trodde det var imorgon. De allra första bus-eller-godis-tiggarna blev således utan godis. De plingade ju på redan vid kl 15.30, och jag var faktiskt på väg till affären!

Å andra sidan var ungarna också rätt oförberedda - de ville ju bara ha godis, och hade inget bus på lager. Det hade faktiskt ingen av det tiotal ungar som plingat på under kvällen, men när sällskap nummer två ringde på var iallafall jag bättre förberedd.

Jag var ju dock tvungen att testa dem, och den enda under kvällen som fann sig snabbt var grannen närmast oss, som snabbt hotade med att hans brorsa stod beredd med ketchupflaskan ifall han inte fick godis. Han hade onekligen förstått grejen och kunde ha fått hela godisskålen om jag inte kände mej tvungen att spara för fler små tiggare, och för grannsämjans skull.

Faktiskt så ångrar jag mej lite nu att jag inte gav honom skålen, för nu har jag ätit godisrester så att jag mår illa.

torsdag 30 oktober 2014

Biljävel

Mannen är i England på konferens med sitt jobb, så Lilla A och jag fixar jobb och dagis på egen hand. Det gick rätt bra, tills bilen vägrade starta i morse - först hemma och sedanen liten stund senare utanför förskolan.

Hemma startade den efter några försök, och lite varsamma smekningar. Utanför förskolan hann jag plocka ur mina väskor, jag förhandlade mej till att få stå hela dagen på 20-minutersparkeringen där jag stod, och var precis på väg att börja gå mot bussen.

Ett försök till, tänkte jag, och satte mej i biljäveln, som omedelbart startade. Jag behöver en ny bil! Den här känns opålitlig. Och en lottovinst. Vi håller som sagt på renoverar badrum, tvättstuga samt byter värmesystem. Det finns inte utrymme för en ny bil i budgeten. Inte på mååånga år.



tisdag 28 oktober 2014

Varmt

Vi är som sagt mitt i en badrumsrenovering. Det betyder, förutom att vårt hem är invaderat av hantverkare och att vi samsas om vårt badrum på övre våningen, att vi har en tillfällig värmepanna och varmvattenberedare. Dessa fungerar inte riktigt likadant som de gamla, och vi har plötsligt väldigt varmt inomhus, men väldigt dåligt med varmvatten,  istället.

Tidigare ställde vi in en måltemperatur på en central termostat för hela huset, men nu ska vi istället reglera på de enskilda radiatiorerna, vilket inte är så lätt eftersom det blir en väldigt ojämn värme, inte finns någon gradering och tar ett tag innan man kan utvärdera.

Otaliga gånger har vi skruvat och justerat för att det har varit för varmt eller för kallt i sovrummen, och lika många gånger har vi irriterat grälat på varandra för att vi ansett att den andra vridigt till konstiga nivåer.

Oftast har grälen handlat om varför den andra varit så dum och vridit upp termostaten i maxläge när det redan har varit svettvarmt inne, eller tvärtom - en neddragen termostat i ett iskallt sovrum.

I morse fick vi förklaringen när vi såg hur en superglad tvååring stod och vred på reglaget, fram och tillbaka, fram och tillbaka, med ett mycket nöjt leende på läpparna. Det ska bli intressant, men knappast särskilt roligt att se den kommande elräkningen. Kanske kan man göra någon avbetalningsplan från framtida veckopengar?

måndag 27 oktober 2014

Bitter och cynisk

"Socialtjänsten brister i barnärenden" kan man läsa i dagens UNT. Ja, det har vi tyvärr tvingats bevittna med våra egna ögon, och en anmälan till IVO från oss ledde egentligen bara till ett krasst konstaterande att man redan visste att så var fallet.

Vilka i samhället är det vi ska värna mest om? Är de inte de svagaste, de mest utsatta? Barn som far illa?

I vårt fall hoppas jag verkligen att socialtjänsten, efter ett års kämpande och argumenterande från min mans sida, äntligen har tagit sitt ansvar. Men jag vet inte. Förtroendet är förbrukat för länge sedan, och ärendets handläggare bevisade återigen på det senaste nätverksmötet att han inte ser problemet, trots att alla andra närvarande påtalade sin oro.



Organdonation

Har ni koll på vad era anhöriga vill att ska ske med deras organ om de plötsligt avlider? Är det något ni har talat om hemma? Om inte tycker jag att ni ska göra det. Och hur är det för er egen del? Har ni funderat över detta?

Plötslig och oväntad död är inget man planerar för, men för en liten del av oss händer det att vi utan förvarning står inför detta faktum, och då kan det vara skönt att åtminstone veta svaret på den här frågan. För ingen är för gammal eller för sjuk för att kunna donera organ, det ska man känna till.

80 % av oss svenskar vill att våra organ ska doneras om möjlighet finns, men det är bara en bråkdel, 1,6 % rättare sagt, som har dokumenterat sin vilja i donationsregistret. Om man önskar donera så är det ju väldigt tråkigt om man inte får chansen att göra det, för att man aldrig har talat om hur man tänker.

Döden drabbar inte oss, tänker vi. Men det gör den. På ett eller annat sätt. Förhoppningsvis senare än förr. Men ibland blir inte saker och ting som man har tänkt sig, och det ser jag på mitt jobb varje dag. På ett ögonblick kan livet förändras, och någon har förlorat en familjemedlem, eller plötsligt ser livet helt annorlunda ut.

Att arbeta med organdonation ger en mycket speciell känsla. Av något tragiskt och oåterkalleligt kan det ändå komma något fint. I sorgen med de anhöriga kan det ge en stor tröst och känsla av mening när beslutet om organdonation är fattat, och den omfattande processen kring donationen drar igång.

Tänk på saken! Och prata om det. Det underlättar så mycket för er själva eller era anhöriga om det tråkiga skulle vara ett faktum. Detta är inget man vill diskutera när man står mitt i en tragisk livsomvälvande situation.


Hälsningar,
intensivvårdssjuksköterskan



Länkar:
Donationsregistret
Mer organdonation
och på Facebook

fredag 24 oktober 2014

Hösten

Jag brukar gilla hösten. Den känns ofta som en nystart, som nyår liksom. Man får energi, hittar en ny vardag och tar tag i saker och ting. I år vet jag inte. Träden känns nakna, och kylan och vinden biter sig in i märg och ben. Energin infinner sig inte, och jag har tappat mitt eget liv och tar bara tag i andras saker känns det som.

Och jag är oändligt less på det. Så less att jag faktiskt just nu bara har för avsikt att sticka huvudet djupt ner i sanden och inte se, inte höra. Jag kanske tar med Lilla A till sandlådan, det skulle kunna funka. Medan hon gräver och kör med bilar kan jag stoppa ner mitt huvud.

För min avsikt är att umgås med min lilla familj i helgen. Bara vi. Och förhoppningsvis utan att ryka ihop. För vi blev plötsligt bara vi detta veckoslut, något vi inte riktigt trodde. Hej seriemaraton!


Morgondisk, efter att ha varit vakna två timmar

onsdag 22 oktober 2014

NEJ!

Mitt barn har en fantastisk vokabulär om kvällarna nuförtiden. NEEEJ, JAG VIIILLL INTE! VIIIILLL INTE! O s v, o s v. Jag är faktiskt beredd att hålla med henne. Jag vill också skrika och kasta mej på golvet. Jag vill inte heller just nu.


Stulen bild



måndag 20 oktober 2014

Mitt älskade barn

...och alla vi andra har haft en väldigt turbulent helg. Från förskolan rekommenderades det att vi skulle boka in så lite "extraordinärt" som möjligt under inskolningstiden, för att minska stressen. Där misslyckades vi grovt, kan jag ju säga.

I torsdags ramlade Lilla A:s mormor samt kusin med mamma in. Jättekul, och alldeles för länge sedan sist, men väldigt, väldigt intensivt. Kusinen är inte heller på topp p g a stora förändringar i familjen, så nätterna har varit oroliga.

På fredagen kom oplanerat en väldigt ledsen och uppriven storasyster till Lilla A, och stannade hela helgen. Lördagen åkte kusin med familj hem, jag jobbade och Lilla A med pappa och syster åkte till Dalarna till farmor och farfar.

Igår kväll var alla ledsna, utmattade och trötta, och bröt väl ihop i tur och ordning. Mannens 16-åriga dotter fick barn i fredags, och det sätter verkligen allas nerver på utsidan. Ett totalt känslokaos, och ett så fult bemötande som den äldsta dottern fick av sin mamma har jag sällan hört.

Det är för mej totalt obegripligt hur man kan utnyttja, och spela på sin utvecklingsstörda dotters känslor för sina egna syftens skull, och jag vet inte vad jag ska göra av min ångest som river i bröstkorgen. Jag anser att man inte ska hänga ut folk på det här sättet, men den här situationen är så totalt urspårad så all värdighet är lagd åt sidan. Jag hoppas faktiskt att berörda person läser detta, för det är så lågt så jag mår illa.

Och jag är så utmattad över att hela tiden behöva sopa upp spillrorna och försöka reparera situationer som är konsekvenser av andras dåliga val och beteende. Min man och jag är splittrade, och jag vet inte ens åt vilket håll vi stretar, för det är bara kaos inombords.

Lilla A gråter och klänger sig fast vid mina ben och vägrar släppa mej. När jag grät igår kväll torkade hon mina tårar med sin kanin. Hon blir stressad och olycklig när vi mår dåligt. Och idag hade jag för första gången en riktigt jobbig lämning på förskolan.

Hon vägrade släppa taget om mej, och jag lämnade ett barn som grät efter mamma. Samtidigt missade jag bussen, och så började det regna. När det väl kom en buss grät jag hela vägen hem.

onsdag 15 oktober 2014

Så trött

Trots att jag knappt har jobbat på evigheter är kalendern och skallen fulla. Igår, tredje gången gillt, lyckades bredbandsinstallatörerna äntligen med sitt uppdrag. Fast att se till att dosan har elförsörjning och att spika tillbaka plankorna som bröts upp från trappan ingick tydligen inte i det förmånliga priset av 20 000 kr. Så spikat har vi gjort själva, och nu måste vi anlita en elektriker.

I morse förväntade jag mej att hantverkarna som ska renovera badrum och tvättstuga endast skulle hämta nyckeln klockan 8, men istället stormade tio män med arbetsbyxor och verktygsbälten in och gick lös på inredningen. Själv hann jag få i mej mitt morgonkaffe och borsta tänderna innan vattnet stängdes av. Värre var det med vår inneboende, som fick avklara morgonens toalettbesök på universitetet.

Annars är energi och gott humör en bristvara just nu. Barnet trivs förvisso på förskolan, men är trött, slut och gnällig när hon kommer hem. Läggningarna tar långt över en timme, och det är bara mamma som gäller, i alla lägen. Pappan i familjen har haft ett tungt psykologsamtal idag. Om några dagar är han morfar, något som han inte direkt känner sig så våldsamt imponerad av. Och inte jag heller.

Eftersom Turkiet-semestern för min del kändes som en dyr flopp tröstar jag mej med att vi iallafall har bokat in en ny resa. Om en månad åker vi ca 120 mil norrut, och hoppas att det varken finns magsjukor eller andra turiståkommor i Kiruna. Trevligt sällskap får kompensera för bristen på ljus och värme.


Visst blir det fint?

ångest
Älska Jan Stenmark


fredag 10 oktober 2014

Hej å hå

Första förskoleveckan har gått. Barnet är mycket förnöjt, och idag när jag skulle hämta henne efter att jag hade haft frigång ett par timmar var hon inte ett dugg sugen på att följa med mej. 

För det första är fordonen som föredras nuförtiden antingen flygplan eller möjligen kan man sträcka sig till att åka buss. Men inte bil. Absolut inte.  "NEEJ! INTE ÅKA BIIIIL! vrålade tvååringen som jag alltså fick bära ut, sparkande och ålande. För det andra ville hon inte heller åka hem. Förskolan är tydligen bra skit. 

Annat är det med undertecknads skit. Eller ja, i ordagrann betydelse är det väl inga större problem. Magsjukan är jag ju frisk ifrån och så... Däremot har förkylningen tagit fart - jag hör inget och får spränghuvudvärk när jag böjer mej ner (vilket jag gör ett antal gånger per dygn för att plocka upp härskartvååringens omkringslängda grejer). 

Dessutom är jag stressad som f-n över badrumsrenovering som sätter fart nästa vecka, krånglande bredbandsinstallation, plötsligt chefsbyte på jobbet, huset fullt av folk, tonåringar som inte fattar sitt eget bästa utan tror att livet hanteras bäst med hjälp av socialtjänst och knivar, bygglovsansökan för bergvärme och att mitt förråd av Alvedon och Ipren börjar ta slut. Även fulalvedonen jag köpte i Turkiet. 

Jag vet ärligt talat inte om mitt huvud pallar med en arbetsdag imorgon. Jag känner mej verkligen inte fräsch just nu. Å andra sidan har vi ju ett helt medicinrum fullt med Alvedon på jobbet. Det finns både som flytande, tabletter, stolpiller eller intravenös administrering. Månne jag inte ska klara mej. 



Lilla A fick ett Lundby-dockskåp idag. Jag köpte det på loppis med tanken att renovera upp det för mitt eget höga nöjes skull, men hon tyckte det var så kul att leka med det, så nu tror jag hon får ha det ett tag. Legogubbar och älgar klättrar nämligen frekvent upp och ner för trappan i det och det vore ju synd att störa dem. 

torsdag 9 oktober 2014

Överraskande

Förra veckan åkte vi som sagt båt till Helsingfors. Alla ålänningar vet att det är skitdrygt att åka båt, och att man försöker hålla sig så långt ifrån alla kryssningsresenärer som möjligt. 

Nu blir det ju dock lite speciellt när man har en tvååring som ska underhållas. Och med detta argument försvarar jag mej när  jag berättar att vi hamnade i dansrestaurangen, den med finsk humppa och tango. 

Där noterade vi hur det började ställas i ordning för något slags musik-quiz. Återigen - av princip undviks också alla sådana evenemang ombord på båtar. 

Hur som helst visade det sig att för att få delta i detta spännande evenemang var man tvungen att först köpa en grogg till något slags specialpris, där det ingick en lott, för att sedan lottas till deltagande. Bara en sådan sak att medverkan kräver spritinköp får mej att må illa, men det är en annan diskussion. 

Mannen och jag iakttog förundrat hur en man med knallröda byxor köpte ett tiotal groggar som han sedan delade ut, alternativt spillde ut. Efter en stund förstod vi dock att det här inte bara handlade om att komma över billig sprit, för han lottades snabbt till den första deltagarplatsen i quizet, och på vägen upp till scenen slängde han nonchalant fem lotter på vårt bord. 

"Vi måste lämna den här platsen", var min första tanke, men ca fem sekunder senare var min man på väg upp eftersom vi givetvis hade vunnit en plats. Ytterligare ungefär fem sekunder senare vann även jag en deltagarplats, och någonstans här bestämde jag mej för att det var dags att kliva ur bekvämlighetszonen (det är ju ändå aldrig någon som känner igen en i humpparestaurangen av ovan nämnda skäl. Ålänningar och allt det där...). 

Vad sker? Jo, mannen med de röda byxorna visar omgående att det här är hans specialintresse, och att han satt detta förfarande i system. Insikt nummer två blev att jag tydligen inte är så dålig på kryssningsunderhållning eftersom jag vann andra pris, efter rödbyxan. 

Att förnedra sig utanför bekvämlighetszonen kan uppenbarligen ha sina fördelar. Åtminstone gnällde vi inte när vi avnjöt vår vinst, som bestod champagnefrukost i ala carte- restaurangen morgonen efter. 




onsdag 8 oktober 2014

Förkolan fortsätter

Inskolningen på förskolan går bra. För barnet. Mamman är förkyld och sliten, och kräver maxdos paracetamol för att gå runt. I morse regnade det som satan, rent ut sagt, men förskolepedagogerna visade sig trots all vara mänskliga och lät oss vara inne.








måndag 6 oktober 2014

Förskola

Igår kväll kände jag mej så krasslig och snorig att jag mer eller mindre bestämde att inskolningen på Lilla A:s förskola skulle få vänta någon dag. I morse vaknade jag dock hyfsat pigg, och med eld i baken tog vi oss i väg. Till Lilla A:s stora besvikelse med buss, hon hade önskat resa med flygplan.

Nu ligger ju vår förskola en bit bort, men inte så långt att flygplan känns befogat, så stadsbuss fick det bli. Och fram kom vi, i god tid, till en isande kall gård. En tjurig och frysande Lilla A och en kall och ruggig mamma spenderade sedan nästan 2 timmar ute i snålblåsten innan vi fick tillåtelse att gå in. 

När vi tinat upp, både kroppsligt och själsligt flöt det på bättre. Vi sov lite middag och sedan var det småningom dags att tacka för oss, till barnets stora besvikelse. Hon hade gärna stannat några timmar till bland leksakerna och de andra snoriga barnen. 

Jag var dock nöjd med hemfärd. Tills jag mötte en trött och sur man där hemma. Barnet anammade samma humör, så det kändes helt ok att åka iväg på KBT-session. Nu ska jag gnälla över min livssituation, och sen, förhoppningsvis pigg och nöjd, åka hem till en gladare familj än jag lämnade. Med nya vantar, som jag köpte till Lilla A på vägen. Hon ska iallafall inte behöva frysa händerna av sig imorgon, nu när jag har inskolats i förskolevärlden. 

söndag 5 oktober 2014

Sorgsen

I söndags för en vecka sedan kom vi hem från Turkiet. Från söndag till torsdag, då vi åkte till Finland, grät jag så mycket att jag fick sår och eksem under ögonen, och påsar stora som, ja påsar. Det är så mycket som är sorgligt, så mycket besvikelser och så mycket frustration. Hur blev det så här?

Begravningen av min farfar är nu över. Jag var så nervös på vägen dit att mina händer skakade, min mage var i uppror och jag slet sönder två par strumpbyxor när jag skulle byta om.

Vilket bemötande är det mest lämpliga när man under de här omständigheterna träffar dem som borde stå en närmast, men som lika gärna kunde ha befunnit sig på en annan planet halva ens liv? Och vad är det som gör att barnbarnen väljer att sitta var för sig, utspridda i kapellet, ensamma med sin sorg och sina känslor. Vad är det som gick så snett?

Jag åkte därifrån med blandade känslor. Sorg och ledsenhet. Min farfars långa liv är till ända. Det hör livet till, och han kände sig färdig. Jag sörjer också förlusten av min familj. Och tankarna snurrar i mitt huvud. Vad är min del? Varför blev det så här?  Samtidigt är jag så glad över värmen i min fasters familj, och hoppas verkligen att vi kan hålla kvar den kontakten.

Lilla A hann träffa sin gammelfarfar en gång, och det är jag glad för. Kanske är jag mest glad för att han hann träffa henne. När kyrkklockorna ringde sade hon "ping ping ping" med sin lilla röst och under flöjtsolot ackompanjerade hon med stark röst "Bä bä vita lamm", och fick då vänta utanför en stund.

Livet har ännu inte hunnit bli så komplicerat och komplext för hennes del. Vad jag önskar att hon ska få växa upp med tryggheten i att ha en familj. Och vad jag sörjer det att hennes familj inte är det trygga stabila som jag hade önskat.

måndag 29 september 2014

Dementorer

Jag skulle så gärna önska att jag kunde skriva små glada, roliga blogginlägg istället för den här sega, deprimerande sörjan. T ex om livet med en två-åring, som ju kan vara både utmattande och underhållande på samma gång.

Som idag exempelvis. Jag hängde tvätt och hon hjälpte till på sitt vis. Bland tvätten fanns mina bikinitrosor, som enligt barnet (som av någon anledning var naket) absolut skulle hängas runt hennes hals. Så medan jag hängde resten av tvätten prövade hon olika positioner med de kalla våta trosorna runt axlarna, runt midjan och som hängslen. 

Till sist var all tvätt upphängd utom hennes ekipering, men när jag skulle försöka ta dem av henne utbröt avgrundsvrål. MINMINMINMIN A---S HA DEN TLOOSOL NEEEEJ INTEE!!! Världen rasade. All glädje försvann, ungefär som när dementorerna uppträder i Harry Potter-böckerna. 

Eller så skulle jag kunna skriva om hur S dotter plankade in på buffén på hotellet och tjuvåt, utan att hon visste det. Och blev jättebesvärad när det uppdagades. 

Eller om hur materialism tydligen ger upphov till det här enorma lyckoruset. 



Men tyvärr. Ni får hålla tillgodo med dementorerna i min värld. 

söndag 28 september 2014

Denna dagen - ett liv

Ja, vad ska jag säga, utan att ramla ner i bitterträsket. Skit samma, jag ÄR bitter. Jag är så jävla jävla less på att vi aldrig ska få ha flyt och på att motgångarna står på kö utanför dörren. Under semesterveckan bröt jag ihop vid ett par tillfällen, och idag har jag skrikgråtigt, snorat och snyftat större delen av dagen känns det som.

Vad hjälper det hur fantastisk psykolog man har, när det är yttre händelser som hela tiden inträffar, och vad hjälper det hur mycket man tänker på sol efter regn och andra fina klyschor när mitt personliga ösregn aldrig någonsin tar slut.

Om ni inte orkar läsa om hur dålig jag mår nu, så rekommenderar jag en annan blogg, Paradise Hotel eller något annat mer lättsamt, för här är det tungt.

Dagen innan vår semesterresa fick jag beskedet att min farfar hade somnat in. Inte oväntat, men ledsamt. Till saken hör att min barndom inte alltid har varit glass och hallonbåtar. Ganska sällan faktiskt. När jag var 4 år tackade min far för föräldraskapet, som uppenbarligen inte var hans grej, och sa tack och hej. Efter det kan man säga att vår relation har varit spänd, och vårt umgänge väldigt glest. Senast vi sågs var ganska exakt 15 år sedan.

Till helgen ska jag alltså konfronteras med en mängd personer som jag av olika anledningar inte har träffat på många år. Samtidigt som jag helst bara vill kunna vara där för att hedra minnet av min farfar, för den han var, och för dem jag tycker om.

Nu gör det mej otroligt ledsen att mina tankar kring begravningen i stort ska upptas av alla familjeproblem som bubblar upp till ytan. För det här är inte det enda relationsproblemet. Just nu känns det som om de flesta av mina relationer till höger och vänster kraschar, och hur mycket jag än peppas av förstående människor, av psykologer som menar att det är extrema situationer vi hamnar i och att det här inte hör till det normala, så kan jag inte låta bli att rannsaka mej själv.

Är det trots allt mej det är fel på? Varför blir det så här? Är verkligen "alla andra" idioter eller kan man inte säga så utan att per definition idiotförklara sig själv?

För att krydda tillvaron med lite extra spänning har jag varit på infektionsmottagningen och bajsat i burkar idag. Jag kan tala om att en flygförsening med avgång kl 02.30 från Turkiet tillsammans med magsjuka, feber, en 2-åring och en tjej med funktionshinder inte är att leka med. Min man har starka nerver. Det har inte jag.

Och om någon undrar så har det tillkommit nya händelser i den övriga soppan också... Cliffhanger.

fredag 26 september 2014

Skit också

Nä, någon vattenrutschbana blev det inte. Vi drabbades av dålig karma och blev sjuka. Som tur är inte precis samtidigt.

Lilla A blev jätteförkyld med hög feber, och har mått riktigt risigt, men är så gott som frisk idag (om man bortser från de gröna snorsniglarna som kommer ur hennes näsa och hostan som lätt skulle kunna konkurrera ut en gammal storrökares, om hosta var en tävling). 

Igår frossade mannen och skippade middagen, för att istället ägna sig åt att ligga i sängen och hålla sig om magen i fosterställning. Idag är det jag som utövar fosterställning, kanske inte lika frossig, men med frekventa toalettbesök istället. 

Hon som fick resan i födelsedagspresent mår bra än så länge, men har förmodligen en del att anmärka på sitt resesällskap och aktivitetsnivån. 

Bitterfittan kan inte låta bli att sura över hur man betalar en smärre förmögenhet för sol, bad och avkoppling men istället får sjukdom, kroppsvätskor och dödslängtan. Åtminstone längtan hem till egen toalett och egen säng. Vi har nu också betalat extra för att få behålla rummet (toaletten och sängen) några timmar till imorgon på avresedagen. Skit också!

onsdag 24 september 2014

Semester

Vi har det fint här i Side på vår svenne-banansemester, med all-inclusive, sol och bad. Maten är bra och vi har tagit oss in till stan och sett lite annat än bara poolkanten. 

Idag har dock jag lite känningar från magregionen, och Lilla A har feber. Hon, som oftast är pigg och glad, blev plötsligt hängig, gnällig och kokhet, och innan vi hann reagera lade hon av en kaskadkräkning på restaurangens matta. Några minuter senare var hon pigg och åkte rutschkana ungefär 20 gånger, men hon har fortfarande feber. 

På samma restaurang höll S dotter på att bli bortgift med en mycket påstridig servitör, som bjöd henne på dricka, te, rosor och komplimanger. När han ville lägga till henne på Facebook började hon nästan se gråtfärdig ut så pappan fick rycka in. 

Det som för vissa är roliga "försäljningsknep" kan bli jobbiga situationer för andra, speciellt när man har ett funktionshinder och inte alltid förstår varken språk eller sociala koder. 

På det stora hela har vi det dock mycket bra, och njuter av ledighet och finväder. Det är dock lite svårt att koppla bort vardagen som gör sig påmind i form av begravningsplanering, badrumsrenovering som ska startas, planering inför nätverksmöte och ångest över familjekonflikter. Jag gör mitt bästa, och imorgon ska jag åka vattenrutschbana, har jag tänkt. 








fredag 19 september 2014

Retro

Här är senaste numret av Retro.



Och här är tyget jag fyndade i veckan.

saini salonen

Annars känns det rätt så tungt just nu. Jag hoppas att Turkietresan vi åker på imorgon ändå kan få mej att koppla av. Ta hand om er!

torsdag 18 september 2014

Hamsterhjul

En fullspäckad dag har det varit. Jag har varit på utbildning om organdonation och maken på storövning med brandförsvaret i Stockholm. Lilla A har hängt med sin mormor, som vi knappt har hunnit se röken av under det här besöket heller.

Min dag avslutades med trerättersmiddag på italiensk restaurang, maken åkte och tittade på ishockeymatch och mormodern bråkade med en trotsig snart-tvååring som inte ville varken äta gröt, borsta tänder eller sova. 

Vid det här laget undrar jag om jag under utbildningen idag, i hastigheten, godkände att donera bort min hjärna. Skallen känns iallafall helt urblåst. 


onsdag 17 september 2014

Guldkant på vardagen

...tycker nog Lilla A att det är att vi har fått en inneboende. I drygt en månad ska makens kusin bo hos oss medan hans bostad genomgår renovering.

Lilla A är omåttligt förtjust i den långa smala mannen som hänger hemma hos oss. "Oo-an, Oo-an", ropar hon efter honom, och vill visa alla sina saker och färdigheter. Redan första kvällen förklarade hon för honom att hon älskade honom, och idag ville hon att de skulle dansa tillsammans. 

Hon är också bekymrad över om han äter tillräckligt ("Oo-an äta kakor"), och håller reda på om han är på sitt rum eller i skolan. "Oo-an sover", förklarar hon för oss, så att vi ska tänka på att inte störa den viktiga skönhetssömnen. 

Ack, den första stora kärleken. Hoppas hon inte blir allt för besviken när sagan tar slut och han flyttar hem till studentrummet igen. Åldersskillnaden är ju trots allt några år... 

Jag njuter av egentid

...i bilen på en mörk parkeringsplats vid stationen, iklädd svettiga träningskläder. Man får liksom bra glad åt det lilla nuförtiden.

Jag ska plocka upp Lilla A:s mormor som ska vara barnvakt för andra gången på mindre än en vecka. Imorgon och övermorgon jobbar maken och jag ska gå på utbildning om organdonation via mitt jobb. 

Spännande och intressant, och lyxigt med bjudmiddag på kvällen. Och om tre dagar åker vi till Turkiet. Vilket glassigt liv vi lever!



måndag 15 september 2014

Jag äntrar en ny värld

- förskolevärlden. Idag har jag och Lilla A besökt vår blivande förskola. Förväntningarna var ganska låga, men det kändes bra. Överraskande bra. En pessimistisk livssyn kan leda till positiva överraskningar. Gruppen hon kommer att gå i är ganska liten, och de verkade flexibla och resonliga när det gällde tider.

Lilla A visade också genast att hon förstod de sociala koderna inom förskolevärlden, genom att slita tag i en boll och ilsket vråla "MIN!" och springa undan när något annat barn närmade sig. Det blir nog bra det här. 5 dagars inskolning kommer förvisso att knäcka mamman, men det kanske kan vara värt det i slutändan.

En annan fråga: Tror ni att man kan åka skidor i fjällen i mitten av november? Jag fick oplanerat nästan en hel veckas ledighet, och längtan efter nypistade backar är stor.

torsdag 11 september 2014

Att tala om kommunikation

Igår var mannen upp till Dalarna och rev av två möten. Det ena av mötena var med hans äldsta dotters god man, som nyligen har blivit utsedd för uppdraget i och med att dottern blev myndig. Dottern har alltså en utvecklingsstörning, som gör att hon är beroende av en del stödinsatser för att klara dagliga situationer. Främst handlar det om kontakter med myndigheter, sjukvård och ekonomi.

En stor, stor tröst i situationen vi befinner oss i är att det verkar vara en mycket vettig människa vi har att göra med. För en gångs skull.

Hon blev mycket förvånad och bestört när hon fick höra vilket trassel som pågår i hennes klients familj. Speciellt eftersom ingen hade yppat ett ord om något! Men det är ju å andra sidan ganska talande för hela situationen. Vi pratar alltså inte om bristande kommunikation, för det finns helt enkelt ingen kommunikation att tala om överhuvudtaget!

Jag ska faktiskt inte gnälla mer just nu, för just för ögonblicket mår jag ganska bra. Jag ska dricka en balja kaffe och ge mej på något av alla projekt här hemma istället, för just nu råkar barnet faktiskt sova, och jag är vaken.



måndag 8 september 2014

Karma

Om mindre än två veckor åker vi till Turkiet på semester. Det ska bli så skönt med sol, bad och ledighet. Sedan kommer vi inte mer än att hinna hem så är det dags för nätverksmöte på socialtjänsten. Tjohoo, vad vi ska ligga vid poolen och planera för det hela semestern.

Ett möte som jag inte har några förhoppningar på överhuvudtaget. Socialtjänsten bevisar gång på gång att de är ett gäng verklighetsfrånvända, naiva, maktlösa mesar, som dessutom verkar ha icke-fungerande telefoner och sakna internetuppkoppling, eftersom de aldrig återkopplar eller hör av sig.

Jag och mannen sitter och pusslar och fixar och trixar med våra scheman för att få ihop våra liv, och försöka få någon ledig minut tillsammans. Så dyker det alltid upp något meningslöst möte som handlar om den här skiten, som stjäl vår tid, vårt humör och våra kompdagar. Hittills har det inte varit många möten med substans, eller möten som utmynnat i något vettigt.

Så nu har jag för tusende gången gråtit ut min frustration över varför mitt liv ser ut som det gör. Jag som alltid hävdar att man är sin egen lyckas smed, när det kommer till det yttersta. Var någonstans har jag gjort fel val? Jag verkligen hatar det här.



söndag 7 september 2014

Nä, men...

...jag är inte bitter. Är bara så jäkla trött. Har jobbat hela eftermiddagen och kvällen, dessutom. Det gör mej också trött.

Plus att jag kände mej risig och ruggig igår efter att jag och Lilla A hade vaccinerat oss mot diverse åkommor i fredags, så jag somnade med henne på eftermiddagen och däckade i två timmar. Vilket i sin tur medförde en helvetesnattning, med tillhörande tidig morgon i morse = trött.

Nu ska jag slösa bort min lön på Tradera och annan nätshopping för att det är så synd om mej. Nej, men vänta förresten. Det har jag ju redan gjort. Kan ju lika gärna gå lägga mej då.


Älska Nina Hemmingsson

fredag 5 september 2014

Tack för att ni finns!

Den här ungen, alltså. Som kan allt SEVL, som äter mummus (smörgås) och göt och som med hög röst förklarade "elsskar dejj" till en främmande man utanför MC-affären idag. Vad skulle jag göra utan dej?

Kan SEVL klä på vantar

Och vad har jag gjort för att förtjäna så fina vänner? Som insisterar på att vara barnvakt för att de tycker att mannen och jag behöver gå på en dejt. Tack så jättemycket för ikväll!

tisdag 2 september 2014

Labil

Jag är uppenbarligen inte ett dugg stabil. På jobbet far jag ut, kan inte hålla tyst och märker hur folk blir obekväma av min berättelse. Historien är en sådan man gärna talar OM, men kanske inte med den det berör. Det är för extremt, folk vet inte vad de ska säga.

Idag var jag tvungen att gå upp på avdelningen och fixa en utskrift till Försäkringskassan - ytterligare tjafs i samma soppa. Mannens före detta gör inte på något sätt saker och ting enklare för oss, och p g a hennes fadäs kräver F-kassan kvitton.

När utskriftsformatet började jävlas och jag inte fick till det, samtidigt som folk stod och köade till datorn och S smsade att Lilla A började tappa tålamodet i bilen utanför, blev det för mycket för mej så när avdelningssekreteraren frågade om jag ville ha hjälp, bröt jag ihop och började grina. Stabilt.

Nu har jag iallafall lyckats ta mej till gymmet och avreagerat mej där. Och på affären på vägen hem fick jag skratta åt två ca 8-åriga tjejer som ville låna min mobil för att ringa hem och fråga om de fick köpa tandkräm. Det fick de inte. Köpa tandkräm, alltså.

måndag 1 september 2014

Buhuuu

Nattningarna nuförtiden hade jag lätt klarat mej utan. Minst en timme av skrik och argumentation, där min opponent kämpar för rätten att gå på toa, dricka vatten, att få blåsning på ömma fötter, leverans av diverse mjukisdjur, byte av täcke samt återlämnande av mjukisdjur, som plötsligt istället ska sova med mej.

En ny grej tillkom idag - jag skulle hålla i mej i spjälorna i hennes säng. Inte hålla handen eller så, bara hålla i spjälorna. Kanske för att jag inte skulle trilla, jag förstod aldrig riktigt varför, men jag gjorde det.

Det kanske var dumt. Förmodligen kommer allt ovanstående PLUS handhållningen att krävas imorgon kväll. Kravbördan ökar konstant.

Dessutom är jag förkyld och har ont i skallen. Och imorgon bitti kommer det hantverkare. Förstår ni hur jag har det egentligen! (förutom att makens dotter ska få barn med en asylsökande kille med förkärlek för knivar, fast det var ju en parentes, förstås)


Det är så här vi vill ha det! Bilden är visserligen exakt ett år gammal, men se och lär, kära barn!


torsdag 28 augusti 2014

Ont i magen?

Ett av mina mål med min KBT är att jag ska försöka lägga energi och fokus på saker som jag mår bra av, istället för att låta all energi gå åt till att älta allt tråkigt vi hamnat i. Det låter ju bra, men hur lätt är det?

I förrgår fick min man alltså ett telefonsamtal som påminde oss om att vi aldrig ska tro att vi kan få slappna av. Det gäller att vara på sin vakt, för detta elände kommer aldrig, aldrig att ta slut. Och återigen fick jag en sömnlös natt, innan en arbetsdag.

Hans dotter kommer alltså att få barn om ca 2 månader. Hon är 16 år. Och jag undrar när vår vardagsvokabulär kom att innehålla ord som knivslagsmål, hot, rättegång, uppehållstillstånd, socialtjänst osv.

Jag kan ärligt säga att situationen börjar kännas riktigt obehaglig, och att jag också börjar känna mej rädd. Rädd för min skull, rädd för min familjs skull, rädd för makens dotters skull (det har jag varit länge), och framförallt så fruktansvärt jävla rädd för detta ofödda barns skull. Trygg och säker uppväxtmiljö, eller?

Jag hade mina betänkligheter när jag gav mej in i en relation där det fanns barn med i bilden, men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mej att jag skulle hamna i det här! Mitt liv har blivit så bisarrt att jag tror att jag ska skriva en roman och bli rik. Och när jag berättar om min vardag på jobbet blir folk mållösa. Det kan inte vara sant att det är så här.

Lilla A hade ikväll på sig en pyjamaströja med spöken på, och sprang runt och ropade Buuuu, buuu! med mörk röst. Jag håller med, faktiskt.


Det finaste jag har - jag släpper er aldrig!


Stillsam acceptans är inte min starkaste gren


onsdag 27 augusti 2014

Ledsen och dyster

Två gamla släktingar är mycket, mycket sjuka. Värmen i sommar blev för mycket, och båda två har i omgångar varit inlagda på sjukhus, och vägen verkar nu endast ha en riktning. 

Att jag arbetar med liv och död gör det inte ett dugg lättare när anhöriga och familjemedlemmar blir sjuka. Ibland kan det nästan kännas extra jobbigt när man kan systemet med alla dess svagheter, och man vet smärtsamt väl vilken bristande värdighet våra äldre, sjukaste drabbas av. 

Det smärtar mej också att familjekonflikter ska ta en så stor del av känslorna i anspråk, även i en situation som denna. Livet är sannerligen inte enkelt att leva. 


tisdag 26 augusti 2014

Förbannade idioter

Säg den glädje som varar mer än, låt oss säga, typ 5 minuter. Maken fick ett telefonsamtal som gjorde att jag nu ligger med ilskan kokande, och även oron krypande i kroppen, igen. 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?!! Och kommer den här skiten aldrig att ta slut? När jag rent objektivt tänker på vad som sker, blir mitt spontana svar nej. Jag ser inget slut. Och hur hanterar man det? 


Americas next top model - och glad också

Min makeover mot att bli mer MILF och mindre sliten, sunkig, bitter småbarnsmamma fortsätter. Imorgon dags för optiker och nya glas. 

Bitterheten och det allmänt kassa humöret motverkas emellanåt av andra företeelser än enbart KBT. T ex ett spontanbesök av gamla goda vännen N med familj på husbilsroadtripp. Mycket spontant - mycket trevligt. 


Geni?

Idag överraskade min dotter mej genom att plötsligt, nästan felfritt, räkna till 10. Jag blev nästan kall i kroppen, hon är 1 år och 9 månader! Fantastiskt att hon är så verbal, och uppenbarligen snappar upp vad som helst, men det här börjar nästan kännas lite läskigt. Jag ser diagnosnamnen rulla ner innanför mina ögonlock.

En stund senare bevisade hon dock att hon är helt normal för åldern, när hon istället för att mumsa i sig kycklinggrytan sade "Blää, inte äta!" och såg äcklad ut. Undrar vem som har lärt henne det?

- Är du ett geni? frågar hennes pappa när han kommer hem.
- Ja-a! svarar hon nöjt. Hon som bara har sagt Nej hela dagen.

måndag 25 augusti 2014

Händelserik dag

Jag började dagen med ett besök hos frisören. Uppemot 15 cm av mitt hårsvall (läs: risbusken) rök. "Det gäller att se snygg ut på film", tänkte jag, som skulle gå på filmad KBT-session senare på dagen.

KBT:n gick bra. Jag visste ju vad vi skulle prata om, och jag känner min terapeut sedan tidigare. Jag hoppas verkligen att det kommer något bra ur det här, mina marginaler känns rätt tighta i nuläget. Besviket blev jag iallafall tvungen att konstatera att jag hade klippt av mej håret helt i onödan - av filmen som spelades in blev det ingenting! Satan.

Efter detta åkte jag förbi polisstationen för att hämta ut passet till Ben Stiller (från Den Där Mary) som ska följa med oss på semester till Turkiet om några veckor. Det ser jag fram emot!


Jag minus hårsvall


Väntrum


Ben Stiller

Som kuriosa kan nämnas att den omtalade mopeden nu återigen är hemma hos oss. Tror ni den fungerar? T o m Lilla A har förstått hur det ligger till: "Peden funkar inte!" Nej, just det. Nu har vi lånat batteriladdare av grannen och laddar för fullt.

söndag 24 augusti 2014

Mord i sinnet

Snodde en facebook-status (tack E) för den kunde ha varit tagen från mitt liv. Fast här är vi i och för sig inte lediga, vi har bara skit i fläkten hela tiden.



Inlagd gurka

Imorgon ska jag på första sessionen av KBT. Intressant, jobbigt, tungt, välbehövligt. Nej, jag mår inte bra. Och jag hoppas verkligen att detta ska kunna hjälpa mej att hantera min verklighet på ett mer konstruktivt sätt. För hade KBT kunnat hjälpa mot tonårsgraviditeter hade jag tusen gånger hellre lagt in stöten där.


De får det att låta så enkelt!

lördag 23 augusti 2014

Vi sliter ut den äldre generationen

Min mamma är på besök, och Lilla A kör frenetiskt med sin mormor. "Momi komma, momi lelpa, momi äta den" osv osv.

Jag kör också. Hon har fått hjälpa mej att klippa häcken. Imorgon ska hon få gå upp tidigt med sitt barnbarn så att jag får sova en stund extra, efter den bedrövliga natten vi hade till idag. 

Livets efterrätt. Mmm...

tisdag 19 augusti 2014

Hört den förut?

P g a trötthet och mental utmattning är mannen och jag lätt dumma i huvudet båda två. Hans största problem är dåligt minne - han minns aldrig vad jag säger, har i princip aldrig hört något av det jag har berättat.

Jag, däremot, minns inte vad jag själv har berättat eller inte. Eller till vem. Säkrast är alltså att berätta en gång till, ifall man är det minsta osäker på om det har nått mottagaren.

Detta medför alltså i gällande situation att jag förmodligen berättar samma saker, om och om igen för min käre make. Som i sin tur lika intresserat och nyfiket lyssnar på allting som om det vore första gången han hör det.

Så även i de tyngsta av stunder kompletterar vi varandra perfekt. Så även i de tyngsta av stunder kompletterar vi varandra perfekt.

Vi kompletterar varandra faktiskt väldigt bra, t o m när vi har det så här jobbigt! Det ni! Sa jag förresten att vi kompletterar varandra...?

måndag 18 augusti 2014

Ibland skriver jag mindre tragiska inlägg

Konversation med Lilla A, 1 år och 9 månader:

Jag: Har du ätit klart?
A (som just tryckt i sig 4 pannkakor, plättar på åländska): Nej!
Jag: Vill du ha mera?
A: Nej!
Jag: Kan du säga något annat än "nej"?
A: Nej!

Varefter hon sjunger med hög röst: "JA JA VITA LAMM..."


Söta Lilla A, som nyss sa "Jag elssar dej!" till sin pappa i telefon, och som är mycket bekymrad över att Max i den gamla kända barnboken Max kaka är LESSEN!


Bild stulen från Instagram


lördag 16 augusti 2014

Glöm inte hjärtat!



Ursäkta, men nej, jag tänker faktiskt inte dela. Finns det på riktigt någon som efterfrågar grupper för dem som är FÖR djurplågeri? Och känner sig djuren respekterade och mindre plågade om jag delar? Kanske borde göra det egentligen. För när jag var liten hade jag en granne som brukade slå sin stövare.

Sköt era jobb för f-n!

Detta är en uthängning, jag vet, men när det känns som om det ena eländet följer på det andra hela tiden, och vi bara stångar våra huvuden blodiga mot den där tjocka, hårda väggen, då känns det iallafall lite bättre när man får en ursäkt.

Vad jag tycker om småsjukhus och patientsäkerhet? Det kanske ni kan räkna ut.





fredag 15 augusti 2014

Tacksamhet

I förrgår fick jag ett sms från en fin vän, som jag tyvärr träffar lite för sällan nuförtiden (det gäller nog de flesta av mina vänner, tyvärr. Och förlåt.). En spontan förfrågan om jag hade lust att hänga med på konsert med Ulf Lundell på Skansen. Dagen efter.

Min första spontana tanke var att jag inte skulle hinna/orka/kunna ordna barnpassning. Men sedan skärpte jag till mej, som tur var, och sa ilsket till mej själv att jag hade blivit en sur, motsträvig bitterfitta, och tänkte ut en plan för hur det skulle kunna gå ihop. Och det gjorde det!

Så igår hade jag den trevligaste kvällen på mycket mycket länge. Delvis tack vare Ulf Lundell, men mest tack vare att du hörde av dej, M, och för att jag bestämde mej för att gå. Så spontant, och så precis vad jag behövde!

Och idag ler jag åt minnet, gottar mej i hur livet trots allt har sina stunder, och harklar min hesa stämma. Att försöka överrösta Lundell visade sig vara ganska så besvärligt.



tisdag 12 augusti 2014

ISIS

Den här artikeln i Aftonbladet är så obehaglig så jag håller på att kräkas. En del av det obehagliga är att det finns en mängd detaljer i bakgrunden som jag önskar hade känts mer främmande.


söndag 10 augusti 2014

Går i cirklar

Mannen och jag ältar, funderar, försöker prata, försöker förstå varandra, skriker, kastar saker (han), gråter (jag). Vi älskar ju varandra (han älskar mej faktiskt ännu mer efter att han fick ett nytt mobilskal av mej idag), men det är så mycket som kommer emellan hela tiden. Andras val och åsikter. Omständigheter. Otur.

Men allt blir bättre med tiden, eller? Frågan är bara när. För tiden går, och det tycks hela tiden som om någon sitter och hittar på nya, jäkligt dåliga skämt. Är allt något sjukt jäkla test, eller? Och när får man veta om man har klarat testet, i så fall?

Jobbig dag idag igen, med andra ord. Men tack för att ni finns, alla fina vänner! Och tack kära make för att du finns, jag älskar dej! Och du kan få nya skal till din mobil varje dag om du vill!

Kärlek