torsdag 30 januari 2014
Jag blir så irriterad
...när jag försöker blogga från mobilen och nästa gång jag går in hittar en hög med inlägg som inte har publicerats. Nu har ni ju fått vänta hela dagen på det jag skrev imorse!
Surkart?
Nu är det tredje gången på två dagar som Lilla A plockar ut boken "Bitterfittan" ur bokhyllan och ger den till mej. Jag vet inte om hon försöker säga mej något...
tisdag 28 januari 2014
Hej och hå
För övrigt är det ganska sugigt på familjefronten igen. Mest för S del, men då också indirekt för mej. Never ending story. Jag kan iallafall säga att den dagen Lilla A bestämmer sig för att skolka från skolan kommer hon inte att komma lindrigt undan. Vi snackar straffarbete i Sibirien, typ. Och eftersom jag är uppvuxen med en av de strängaste mödrar jag någonsin stött på kan man lätt påstå att jag har kunskap på området.
Idag har vi testat lekparken på andra sidan gatan. Där fanns det roliga grejer, bl a en kvarglömd bil.
 |
 |
måndag 27 januari 2014
Nya frisyrer
Mannen bara jobbar och jobbar, men idag var han tvungen att sluta lite tidigare eftersom han dels skulle klippa av sin fluffiga frisyr, och sedan skulle på ett möte. Lilla A och jag passade på att åka med in till stan och gjorde lite ärenden och hejade även på frisören medan vi var i närheten.
Mitt hår var i desperat behov av klippning efter att inte ha varit i närheten av en sax på 5 månader, samtidigt som amning postgraviditet har medfört att största delen av det har ramlat av. I vår familj är det dock bara S som nuförtiden har tid att klippa sig, eftersom någon av oss måste hänga med Lilla A.
Nu råkade det sig att vår gamla kvartersfrisör hade en ledig tid under eftermiddagen, och enligt henne var det iiiiiinga problem att Lilla A var med. Jag kände mej lite tveksam, men tänkte sedan att jag lika gärna kan chansa på att det går bra.
Vi hann in till stan en sväng, och passade på och köpte mutmat och en liten leksaksbil innan det var dags. Och barnet hade inte ens tid att leka med sin nya bil, hon var så fascinerad av klippandet. Så nu är både maken och jag nyfrissade, det är bara Lilla A som ser ut som Svinto-dreads i bakhuvudet, men det lär inte vara så mycket att göra åt. Förhoppningsvis har det växt bort tills hon börjar gymnasiet.
Mitt hår var i desperat behov av klippning efter att inte ha varit i närheten av en sax på 5 månader, samtidigt som amning postgraviditet har medfört att största delen av det har ramlat av. I vår familj är det dock bara S som nuförtiden har tid att klippa sig, eftersom någon av oss måste hänga med Lilla A.
Nu råkade det sig att vår gamla kvartersfrisör hade en ledig tid under eftermiddagen, och enligt henne var det iiiiiinga problem att Lilla A var med. Jag kände mej lite tveksam, men tänkte sedan att jag lika gärna kan chansa på att det går bra.
Vi hann in till stan en sväng, och passade på och köpte mutmat och en liten leksaksbil innan det var dags. Och barnet hade inte ens tid att leka med sin nya bil, hon var så fascinerad av klippandet. Så nu är både maken och jag nyfrissade, det är bara Lilla A som ser ut som Svinto-dreads i bakhuvudet, men det lär inte vara så mycket att göra åt. Förhoppningsvis har det växt bort tills hon börjar gymnasiet.
söndag 26 januari 2014
Söndag
Maken, som i förrgår led av dödlig mancold, kunde iallafall ta sig till jobbet igår, där han enligt planen skulle befinna sig i 24 timmar. Det blev dock inte så, för efter en spännande badmintonmatch hade förkylningen bytts ut mot akut ryggskott, så han fick ta sig hem istället.
Trevligt med sällskap en lördagkväll, mindre trevligt att han hade så ont att det enda han kunde göra var att stappla runt och stöna med sned rygg och lätt böjda ben. Idag är det något bättre, men våra skidutflykter är i fara igen. Vi har nämligen tänkt värma upp med en dagsutflykt till Romme Alpin inkommande helg, och dit är det bara 6 dagar, som ryggskottet måste läka ihop på.
För övrigt är det många som är drabbade av diverse åkommor just nu. Förutom mancold och ryggplågor i min allra närmaste omgivning har min vän som skulle komma från Åland imorgon ställt in p g a kräkningar, och våra vänner som ska med till Vemdalen är sänkta av hög feber.
Jag och Lilla A mår iallafall rätt så bra, och önskar krya på er till alla sjuklingar. Vi har idag köpt ett par begagnade skor i storlek 21 till extremt överpris på Tradera, då jag plötsligt förstod att anledningen till att barnet har kalla fötter och plötsligt helst inte går så många steg utomhus utan mest står och gnäller förmodligen beror på att hon har vuxit ur sina skor.
En mätning av barnfötter och skor bekräftade att så var fallet. Dum mamma får panikhandla när vintern lider mot sitt slut. Och nästa vinter är även de här dyrgriparna för små.
Trevligt med sällskap en lördagkväll, mindre trevligt att han hade så ont att det enda han kunde göra var att stappla runt och stöna med sned rygg och lätt böjda ben. Idag är det något bättre, men våra skidutflykter är i fara igen. Vi har nämligen tänkt värma upp med en dagsutflykt till Romme Alpin inkommande helg, och dit är det bara 6 dagar, som ryggskottet måste läka ihop på.
För övrigt är det många som är drabbade av diverse åkommor just nu. Förutom mancold och ryggplågor i min allra närmaste omgivning har min vän som skulle komma från Åland imorgon ställt in p g a kräkningar, och våra vänner som ska med till Vemdalen är sänkta av hög feber.
Jag och Lilla A mår iallafall rätt så bra, och önskar krya på er till alla sjuklingar. Vi har idag köpt ett par begagnade skor i storlek 21 till extremt överpris på Tradera, då jag plötsligt förstod att anledningen till att barnet har kalla fötter och plötsligt helst inte går så många steg utomhus utan mest står och gnäller förmodligen beror på att hon har vuxit ur sina skor.
En mätning av barnfötter och skor bekräftade att så var fallet. Dum mamma får panikhandla när vintern lider mot sitt slut. Och nästa vinter är även de här dyrgriparna för små.
 |
| Nybadat troll |
fredag 24 januari 2014
Skador, sjukdomar och annat elände
Igår när jag stakade mej hem på stigen genom skogen efter att ha åkt skidor blev jag attackerad av en hund. En dam med ett barn på pulka, mobiltelefonen fastvuxen vid örat och en rätt stor hund av spanieltyp upptog stigen där jag skulle fram.
Hon pratade engagerat i sin fastvuxna mobil, och hörde först inte att jag kom efter henne. Jag tog ingen stress eftersom jag var ganska trött efter åkturen och gärna kunde ta det lite lugnt en stund. Plötsligt fick hon då syn på mej, och skulle släppa förbi mej på stigen, samtidigt som hon försökte kalla/hala in sin motsträviga hund.
Hunden var inte alls intresserad av henne, den tyckte det var jättekul med en främmande person på skidor och hoppade på mej. Damen försökte, fortfarande med mobilen fastvuxen, få kontroll på sin hund, utan större framgång. Hunden hoppade ömsom upp på mej, ömsom bet den i min handske, mina stavar och i mitt byxben.
Nu är jag inte hundrädd, och inte någon hundmotståndare heller, även om det kan låta så ibland. Faktum är att jag egentligen gillar hundar, och gärna skulle kunna ha en själv, om jag hade tid. Men jag avstår, för jag har inte tid. Och det är när man inte har tid, engagemang eller förstånd som det blir så här, att ens hund attackerar folk som passerar.
Och det här gör mej skitförbannad! Jag hade god lust att smälla till hundj-veln över nosen med staven, dels för att den skulle släppa mej, men också lära sig att låta bli att göra så i framtiden. Nästa gång kanske det är en hundrädd person, eller ett barn - kanske mitt barn, som blir påhoppat och bitet.
Men jag fegade, jag tänkte att damen i andra änden av kopplet kanske var en granne, ordföranden i vår samfällighetsförening eller något annat obekvämt. Jag sa alltså ingenting, bara åkte vidare, när hunden äntligen hade släppt taget om mitt byxben.
Och mobiltelefonen måste verkligen ha varit fastvuxen i örat, för inte ett "ursäkta" eller ens ett "ojdå", fick jag. Hon bara pratade vidare med någon som tydligen var värd mer uppmärksamhet medan hennes hund höll på tugga i sig hennes granne.
Så med bara ett ben tar jag nu hand om min sjuke make, som har drabbats av något så orättvist och handikappande som en svår mancold. Det är osäkert om han överlever natten, han orkar knappt tala längre, och hans bleka kallsvettiga lekamen är endast en skugga av hans forna jag. Jag måste alltså omedelbart återgå till livsuppehållande sysslor, och återkommer i mindre allvarligare frågor, såsom attackerande hundar och liknande, någon annan dag.
Hon pratade engagerat i sin fastvuxna mobil, och hörde först inte att jag kom efter henne. Jag tog ingen stress eftersom jag var ganska trött efter åkturen och gärna kunde ta det lite lugnt en stund. Plötsligt fick hon då syn på mej, och skulle släppa förbi mej på stigen, samtidigt som hon försökte kalla/hala in sin motsträviga hund.
Hunden var inte alls intresserad av henne, den tyckte det var jättekul med en främmande person på skidor och hoppade på mej. Damen försökte, fortfarande med mobilen fastvuxen, få kontroll på sin hund, utan större framgång. Hunden hoppade ömsom upp på mej, ömsom bet den i min handske, mina stavar och i mitt byxben.
Nu är jag inte hundrädd, och inte någon hundmotståndare heller, även om det kan låta så ibland. Faktum är att jag egentligen gillar hundar, och gärna skulle kunna ha en själv, om jag hade tid. Men jag avstår, för jag har inte tid. Och det är när man inte har tid, engagemang eller förstånd som det blir så här, att ens hund attackerar folk som passerar.
Och det här gör mej skitförbannad! Jag hade god lust att smälla till hundj-veln över nosen med staven, dels för att den skulle släppa mej, men också lära sig att låta bli att göra så i framtiden. Nästa gång kanske det är en hundrädd person, eller ett barn - kanske mitt barn, som blir påhoppat och bitet.
Men jag fegade, jag tänkte att damen i andra änden av kopplet kanske var en granne, ordföranden i vår samfällighetsförening eller något annat obekvämt. Jag sa alltså ingenting, bara åkte vidare, när hunden äntligen hade släppt taget om mitt byxben.
Och mobiltelefonen måste verkligen ha varit fastvuxen i örat, för inte ett "ursäkta" eller ens ett "ojdå", fick jag. Hon bara pratade vidare med någon som tydligen var värd mer uppmärksamhet medan hennes hund höll på tugga i sig hennes granne.
Så med bara ett ben tar jag nu hand om min sjuke make, som har drabbats av något så orättvist och handikappande som en svår mancold. Det är osäkert om han överlever natten, han orkar knappt tala längre, och hans bleka kallsvettiga lekamen är endast en skugga av hans forna jag. Jag måste alltså omedelbart återgå till livsuppehållande sysslor, och återkommer i mindre allvarligare frågor, såsom attackerande hundar och liknande, någon annan dag.
torsdag 23 januari 2014
Lediga
Idag har vi då alltså haft en dag tillsammans. Fort gick det. Hela dagen var typ slut på 5 minuter. Och vad har vi gjort då?
S inledde med bilbesiktning. Och nej, bilen gick inte igenom. Bajskorv! Nu väntar en reparation värdig miljonärer. Som vi ju tydligen är nu, när vi har flyttat till detta fashionabla område. Synd bara att vi kör omkring i en skabbig Saab som är 12 år gammal. Och att vi inte har några miljoner.
Trasiga spindelleder är diagnosen, och bara delarna kostade lika mycket som våra flygbiljetter till Malaga skulle ha kostat, om vi skulle ha haft tid att åka dit med våra norrlandsvänner, som planerat. Tyvärr har S för mycket att göra på jobbet, så det blir inget med det. Och då kan vi ju lika gärna köpa spindelleder för pengarna, för det är ju ungefär lika roligt, eller hur!
Jag hann iallafall med en liten skidtur, under de 5 minuter som den här dagen varade. Och så hann vi med en promenad. Och med Coop.
Och så här ser vädret ut i Vemdalen för tillfället. Tjohoo...
S inledde med bilbesiktning. Och nej, bilen gick inte igenom. Bajskorv! Nu väntar en reparation värdig miljonärer. Som vi ju tydligen är nu, när vi har flyttat till detta fashionabla område. Synd bara att vi kör omkring i en skabbig Saab som är 12 år gammal. Och att vi inte har några miljoner.
Trasiga spindelleder är diagnosen, och bara delarna kostade lika mycket som våra flygbiljetter till Malaga skulle ha kostat, om vi skulle ha haft tid att åka dit med våra norrlandsvänner, som planerat. Tyvärr har S för mycket att göra på jobbet, så det blir inget med det. Och då kan vi ju lika gärna köpa spindelleder för pengarna, för det är ju ungefär lika roligt, eller hur!
Jag hann iallafall med en liten skidtur, under de 5 minuter som den här dagen varade. Och så hann vi med en promenad. Och med Coop.
 |
 |
 |
 |
 |
Och så här ser vädret ut i Vemdalen för tillfället. Tjohoo...
 |
onsdag 22 januari 2014
Onsdag
Idag har vi ätit middag hos våra vänner i "förorten". Gamla skolmatsalsrätter är inte att förakta! Jag hade glömt bort hur gott torsk med äggsås var. Eller så var det inte gott i skolan, men nu var det det. Lilla A åt också med god aptit trots att hon inte kan vara särskilt nostalgisk än.
Imorgon är S ledig, så då ska vi umgås och göra saker tillsammans. Först ska vi besiktiga bilen (något vi sköt upp föregående vecka) och sedan ska vi städa, åtminstone toaletten (det sköt vi också upp föregående vecka).
Imorgon är S ledig, så då ska vi umgås och göra saker tillsammans. Först ska vi besiktiga bilen (något vi sköt upp föregående vecka) och sedan ska vi städa, åtminstone toaletten (det sköt vi också upp föregående vecka).
tisdag 21 januari 2014
Fan också
 |
Jag trampade på mina glasögon när jag gick in till Lilla A i mörkret på morgonen. KRAS!! Som tur är har jag ett par till, men det kändes ju jäkligt onödigt måste jag säga.
söndag 19 januari 2014
Lampan
I somras skrev jag om att jag hade köpt en lampa på loppis. Min plan var att jag skulle fixa till den, och det har jag nu alltså gjort, även om det har tagit lite tid.
Från början var den klädd i något slags plastad väv. Den satt hårt, kan jag tala om. Och var vass.
Men så här blev det tillslut. Den är sprayad turkos, även om det inte syns så bra, och har fått en ny lampa och ny röd sladd.
 |
Helgen är slut
Helgen lider mot sitt slut. Vi brukar alltid sammanfatta hur helgen
har varit tillsammans med tonåringarna innan de åker hem. Då börjar vi
med att ta upp om det finns något som har varit "mindre bra" under
helgen, för att sedan ta upp det som har varit bra, och så avslutar vi
med något som vi ser framemot. Alla måste säga något, men man får säga precis hur mycket man vill.
Idag blev det väldigt mycket "bra" som kom upp, och jag håller med. Den här helgen har faktiskt varit bra. Alla har varit på mestadels bra humör, vi har varit ute, och födelsedagsfirandet var lyckat.
Idag åkte jag och födelsedagsfiraren längdskidor, och vi kände oss mycket nöjda med vår bedrift när vi kom hem. Det minsta barnet har åkt i sin pulka, och verkade mycket förnöjd hon också.
Nu är bara den äldsta tonåringen kvar, och hon åker till sin skola i Bollnäs imorgon, och S har vanlig arbetsdag. Jag och Lilla A ska roa oss med något under dagen, och på kvällen har jag min älskade bokcirkel, då vi ska diskutera boken Maken av Gun-Britt Sundström. Boken är skriven på 70-talet och handlar om huvudpersonens relation till sin partner. Intressant, men tidvis väldigt tung och komplicerad läsning. Och väldigt 70-taligt, fast det var lite roligt.
Idag blev det väldigt mycket "bra" som kom upp, och jag håller med. Den här helgen har faktiskt varit bra. Alla har varit på mestadels bra humör, vi har varit ute, och födelsedagsfirandet var lyckat.
Idag åkte jag och födelsedagsfiraren längdskidor, och vi kände oss mycket nöjda med vår bedrift när vi kom hem. Det minsta barnet har åkt i sin pulka, och verkade mycket förnöjd hon också.
Nu är bara den äldsta tonåringen kvar, och hon åker till sin skola i Bollnäs imorgon, och S har vanlig arbetsdag. Jag och Lilla A ska roa oss med något under dagen, och på kvällen har jag min älskade bokcirkel, då vi ska diskutera boken Maken av Gun-Britt Sundström. Boken är skriven på 70-talet och handlar om huvudpersonens relation till sin partner. Intressant, men tidvis väldigt tung och komplicerad läsning. Och väldigt 70-taligt, fast det var lite roligt.
 |
| Allting man kan sätta på huvudet är kul. Pyjamasen är pappas från 70-talet |
 |
| Vantar är också kul |
 |
| Det här var det dock bara mamman som tyckte var kul. Lilla A började gråta då hon såg mej prova pappans brandkårsluva |
 |
lördag 18 januari 2014
Ålder
Idag har vi firat 15-åringen, som blir 16 på måndag. Betyder det att S och jag börjar åldras? Nu är hon ju inte mitt barn, men S är ju bara två år äldre än vad jag är. Skrämmande...
Jag försöker tänka på hur mitt liv såg ut i 16-års åldern, jämfört med hennes. Väldigt olika, men vissa delar är skrämmande lika också. Att vara tonåring, på väg att bli vuxen, är ingen rolig tid. Faktum är att gymnasietiden nog var den värsta tiden i mitt liv.
Å ena sidan hade jag väldigt roligt. Jag flyttade hemifrån då, och tyckte att jag var jättevuxen, vilket jag naturligtvis inte var.
Å andra sidan var det otroligt jobbigt att försöka hitta sig själv och sin roll i tillvaron. Jag längtar absolut inte tillbaka till den tiden. Även om livet hela tiden består av en mängd svårigheter och hinder som man ska ta sig över är den där osäkerheten och vilsenheten som jag kände då något som jag är mycket glad över att är ett passerat kapitel.
Visst känner jag mej såklart osäker och vilsen nu också, lite nu och då, men klyschigt nog så är livserfarenhet värt en hel del.
För övrigt vacklar skidresan, av anledningar jag inte hade kunnat förutse. Jag har hamnat lite i kläm, och kan konstatera att sociala relationer fortsätter att vara knepigt även när man är äldre än 16. Som jag ju nyss konstaterade att jag var. Med råge.
Jag försöker tänka på hur mitt liv såg ut i 16-års åldern, jämfört med hennes. Väldigt olika, men vissa delar är skrämmande lika också. Att vara tonåring, på väg att bli vuxen, är ingen rolig tid. Faktum är att gymnasietiden nog var den värsta tiden i mitt liv.
Å ena sidan hade jag väldigt roligt. Jag flyttade hemifrån då, och tyckte att jag var jättevuxen, vilket jag naturligtvis inte var.
Å andra sidan var det otroligt jobbigt att försöka hitta sig själv och sin roll i tillvaron. Jag längtar absolut inte tillbaka till den tiden. Även om livet hela tiden består av en mängd svårigheter och hinder som man ska ta sig över är den där osäkerheten och vilsenheten som jag kände då något som jag är mycket glad över att är ett passerat kapitel.
Visst känner jag mej såklart osäker och vilsen nu också, lite nu och då, men klyschigt nog så är livserfarenhet värt en hel del.
För övrigt vacklar skidresan, av anledningar jag inte hade kunnat förutse. Jag har hamnat lite i kläm, och kan konstatera att sociala relationer fortsätter att vara knepigt även när man är äldre än 16. Som jag ju nyss konstaterade att jag var. Med råge.
fredag 17 januari 2014
Jag har sytt!
Nuförtiden har jag ju ett syrum (och ett kontor, ett bibliotek, två sällskapsrum osv osv. Fantastiskt med hus!). Mitt syrum är kallt (p g a att det saknar element, det är en f d garderob) och har gula tapeter med en bård med nallar på. Men det är så lyxigt att ha ett alldeles eget rum att pyssla i. Trots att jag hittills inte har haft tid att använda det. Inte före igår, då jag, med Lilla A i knät, sydde till några örngott, och efter att hon somnat, en liten väska.
Väskan är pytteliten, och tänkt att hon ska kunna ha och plocka i och ur saker i, vilket verkar vara en väldigt spännande sysselsättning så där i ettårsåldern. Och att hon ska kunna kånka runt på den, istället för soppåsar med bajsblöjor, som nu verkar vara fantastiskt kul att bära omkring.
Väskan provades först, med bl a fjärrkontroller, tomma plastpåsar och en liten badanka, men sedan återgick hon till bajspåsarna. Det är uppenbarligen något med dem som jag inte förstår tjusningen i.
Väskan är pytteliten, och tänkt att hon ska kunna ha och plocka i och ur saker i, vilket verkar vara en väldigt spännande sysselsättning så där i ettårsåldern. Och att hon ska kunna kånka runt på den, istället för soppåsar med bajsblöjor, som nu verkar vara fantastiskt kul att bära omkring.
Väskan provades först, med bl a fjärrkontroller, tomma plastpåsar och en liten badanka, men sedan återgick hon till bajspåsarna. Det är uppenbarligen något med dem som jag inte förstår tjusningen i.
 |
| Ja, fjärrkontrollen får plats |
 |
| Örngott av retrotyg |
 |
| Ytterligare ett örngott, sytt av ett gammalt linne köpt på loppis |
 |
| Det lilla barnet med många lager kläder |
Styckande kallt
Tradera-jakten efter de ultimata varma kläderna för en ettåring fortsätter, speciellt efter att jag igår hörde av en kompis att de hade haft -17 grader i Vemdalen de senaste dagarna.
Men en "styckad tröja" vet jag inte om känns helt optimal, trots att den är ny och avsedd för kalla dagar. Det kan nog bli lite dragigt kan jag tänka mej.
För övrigt är det kallt här också. Jag tyckte att kylan "styckade" en aning i kinderna när Lilla A och jag gick ut på förmiddagen, tills grannen upplyste mej om att det var -15 grader. Vi övar inför fjällen.
Men en "styckad tröja" vet jag inte om känns helt optimal, trots att den är ny och avsedd för kalla dagar. Det kan nog bli lite dragigt kan jag tänka mej.
För övrigt är det kallt här också. Jag tyckte att kylan "styckade" en aning i kinderna när Lilla A och jag gick ut på förmiddagen, tills grannen upplyste mej om att det var -15 grader. Vi övar inför fjällen.
torsdag 16 januari 2014
Bussutflykt nr 2
Igår skulle jag och Lilla A hälsa på hos en av mammorna i föräldragruppen som köpte hus och flyttade samtidigt som oss. Planen var lunch/fika och kanske lite promenad efter att ha kikat på huset.
Vi bor båda två i utkanten av stan, ungefär åt samma håll, men lite för långt ifrån varann för att promenera. Nu är det ju så att de flesta busslinjer går in mot stan, man kan liksom inte åka i "sidled". Inte hur enkelt som helst iallafall.
Efter en massa surfande på lokaltrafikens hemsida och app lyckades jag klura ut att det skulle gå att åka hyfsat bra utan att behöva ta sig in till centrum. Det skulle bara medföra en kortare promenad i båda ändar av färden, men det kändes inte som något problem eftersom det var strålande vinterväder ute.
Nu var det ju inte så enkelt, visade det sig. Eller rättare sagt, jag var tydligen rätt klantig. Och Lilla A var rätt trött, för hon sov och sov när vi skulle ge oss av, så vi blev sena redan från start. Sedan tittade jag tydligen fel på den första bussens turlista, den gick inte alls det klockslag jag skulle åka, utan bara tidig morgon och eftermiddag. Vi hade nu promenerat ca 1½ km till hållplatsen.
Det fanns dock ett alternativ till som skulle funka nästan lika bra, och den bussen skulle komma om en kvart. Då promenerar vi mot nästa hållplats istället för att stå still och frysa, tänkte jag. Och gick en jättesmart genväg, som medförde att jag inte hittade busshållplatsen med en gång, och missade bussj-veln med ca 3 minuter.
Jaha, nu då? Mitt ute på en öde landsväg, ett par km till närmaste busshållplats, och en timme tills nästa buss går. Jag började känna mej lite blåst, eftersom vi skulle bli bjudna på lunch och redan var ca en timme sena.
Att promenera hela vägen kändes inte som ett alternativ eftersom det fortfarande var väldigt långt. Inget problem om man bara skulle vilja njuta av en finpromenad, men då skulle lunchen tvingas transformeras till en middag istället, eftersom det förmodligen skulle ta en stund.
Jag traskade på och medan jag gick försökte jag surfa efter alternativa busslinjer, och småningom, efter att ha gått någon kilometer kunde vi ta en buss som skulle stanna hyfsat nära vår destination. Det var bara det att vi återigen missade den med en hårsmån. Den svängde ut från hållplatsen när vi sprang upp längs med sidan på den. Vi gick två hållplatser till och tog nästa, som kom 10 minuter senare.
Äntligen kändes det som om vi skulle komma fram. Tills telefonen ringde, och jag missade hållplatsen vi skulle kliva av på, och fick nu alltså promenera en bit tillbaka istället. Nåja, vi kom fram tillslut, beundrade hus, åt lunch, ca 1½, nästan 2, timmar senare än vi hade pratat om, och barnen härjade runt en stund.
När vi skulle åka hem gick det dock väldigt smidigt, bussen kom i precis rätt tid, och vi tog oss från dörr till dörr på drygt 20 minuter. Mycket enklare och framförallt snabbare än ditresan, som förutom bussresa också inkluderade en (dock väldigt skön) promenad på drygt 6 km, kunde jag konstatera när jag konsulterade gps:en på min telefon efter att ha kommit hem. Det är alltså inte bara S dotter som har problem att fixa det här med lokaltrafiken. Skrattar bäst som skrattar sist, kanske man kunde säga, lite så där ödmjukt.
Vi bor båda två i utkanten av stan, ungefär åt samma håll, men lite för långt ifrån varann för att promenera. Nu är det ju så att de flesta busslinjer går in mot stan, man kan liksom inte åka i "sidled". Inte hur enkelt som helst iallafall.
Efter en massa surfande på lokaltrafikens hemsida och app lyckades jag klura ut att det skulle gå att åka hyfsat bra utan att behöva ta sig in till centrum. Det skulle bara medföra en kortare promenad i båda ändar av färden, men det kändes inte som något problem eftersom det var strålande vinterväder ute.
Nu var det ju inte så enkelt, visade det sig. Eller rättare sagt, jag var tydligen rätt klantig. Och Lilla A var rätt trött, för hon sov och sov när vi skulle ge oss av, så vi blev sena redan från start. Sedan tittade jag tydligen fel på den första bussens turlista, den gick inte alls det klockslag jag skulle åka, utan bara tidig morgon och eftermiddag. Vi hade nu promenerat ca 1½ km till hållplatsen.
Det fanns dock ett alternativ till som skulle funka nästan lika bra, och den bussen skulle komma om en kvart. Då promenerar vi mot nästa hållplats istället för att stå still och frysa, tänkte jag. Och gick en jättesmart genväg, som medförde att jag inte hittade busshållplatsen med en gång, och missade bussj-veln med ca 3 minuter.
Jaha, nu då? Mitt ute på en öde landsväg, ett par km till närmaste busshållplats, och en timme tills nästa buss går. Jag började känna mej lite blåst, eftersom vi skulle bli bjudna på lunch och redan var ca en timme sena.
Att promenera hela vägen kändes inte som ett alternativ eftersom det fortfarande var väldigt långt. Inget problem om man bara skulle vilja njuta av en finpromenad, men då skulle lunchen tvingas transformeras till en middag istället, eftersom det förmodligen skulle ta en stund.
Jag traskade på och medan jag gick försökte jag surfa efter alternativa busslinjer, och småningom, efter att ha gått någon kilometer kunde vi ta en buss som skulle stanna hyfsat nära vår destination. Det var bara det att vi återigen missade den med en hårsmån. Den svängde ut från hållplatsen när vi sprang upp längs med sidan på den. Vi gick två hållplatser till och tog nästa, som kom 10 minuter senare.
Äntligen kändes det som om vi skulle komma fram. Tills telefonen ringde, och jag missade hållplatsen vi skulle kliva av på, och fick nu alltså promenera en bit tillbaka istället. Nåja, vi kom fram tillslut, beundrade hus, åt lunch, ca 1½, nästan 2, timmar senare än vi hade pratat om, och barnen härjade runt en stund.
När vi skulle åka hem gick det dock väldigt smidigt, bussen kom i precis rätt tid, och vi tog oss från dörr till dörr på drygt 20 minuter. Mycket enklare och framförallt snabbare än ditresan, som förutom bussresa också inkluderade en (dock väldigt skön) promenad på drygt 6 km, kunde jag konstatera när jag konsulterade gps:en på min telefon efter att ha kommit hem. Det är alltså inte bara S dotter som har problem att fixa det här med lokaltrafiken. Skrattar bäst som skrattar sist, kanske man kunde säga, lite så där ödmjukt.
onsdag 15 januari 2014
Det kommer att bli så jäkla bra!
Vi planerar alltså att resa till fjällen om tre veckor. Jag är superentusiastisk, som ett barn på julafton, och är så glad över att det verkar som att det blir av. Vi har klurat på det ett tag, men bestämt att det inte är någon idé för oss att åka ifall vi inte lyckas få med oss minst en barnfamilj till, så att vi kan dela på barnvaktandet.
Nu ser det ut som om vi kanske har lyckats värva lite folk, och i så fall bär det av till Vemdalen för en vecka. S kom dock hem igår, skittrött och utarbetad och försökte ta ner mej på jorden. "Tänk om vi blir skitless, vi kommer att vilja åka hem tidigare. Vi kommer att gå varann på nerverna. Vad ska vi göra i en hel vecka. Bla bla bla."
Jag blir oftast överdrivet positivt eller negativt inställd, sällan så där svenskt "lagom", vilket kan ha att göra med min svartvita personlighet. Just nu är jag överdrivet positiv, och jag tyckte att S var överdrivet negativ igår.
Jag förstår inte - det här kommer ju att bli superbra! Inte kommer vi att bli less eller uttråkade. Lilla A kommer att älska att åka bil i 45 mil, hon kommer att vara lyrisk över all pulkaåkning, inte frysa ett dugg och alla kommer att hålla sams och bara myyysa. Jag förstår verkligen inte problemet.
Nu ser det ut som om vi kanske har lyckats värva lite folk, och i så fall bär det av till Vemdalen för en vecka. S kom dock hem igår, skittrött och utarbetad och försökte ta ner mej på jorden. "Tänk om vi blir skitless, vi kommer att vilja åka hem tidigare. Vi kommer att gå varann på nerverna. Vad ska vi göra i en hel vecka. Bla bla bla."
Jag blir oftast överdrivet positivt eller negativt inställd, sällan så där svenskt "lagom", vilket kan ha att göra med min svartvita personlighet. Just nu är jag överdrivet positiv, och jag tyckte att S var överdrivet negativ igår.
Jag förstår inte - det här kommer ju att bli superbra! Inte kommer vi att bli less eller uttråkade. Lilla A kommer att älska att åka bil i 45 mil, hon kommer att vara lyrisk över all pulkaåkning, inte frysa ett dugg och alla kommer att hålla sams och bara myyysa. Jag förstår verkligen inte problemet.
tisdag 14 januari 2014
Kvällspassion
S har gått och lagt sig, och jag toksurfar på Tradera på jakt efter varma kläder till Lilla A. Så ser våra kvällar ut.
måndag 13 januari 2014
Vinter
Det är äntligen vinter ute! Jag vet att jag förmodligen provocerar en del av er nu, men jag passar ändå på att uttrycka hur glad jag är över att snön och kylan kom! Och det är inte för att jag längtar efter att få betala elräkningarna i vårt nya, eluppvärmda hus, eller för att vi har snö på vår uppfart och ännu inte har införskaffat någon skyffel.
Det är inte heller för att det tar en hel evighet att komma utanför dörren med barnet, som tar en halv evighet att klä på (särskilt när hon passar på att göra nummer två i blöjan precis när man har fått på overallen och alla hundra lager kläder under den).
Nej, jag är mest nöjd över att jag äntligen ska få möjlighet att åka skidor, vilket jag har tjatat om i ungefär två år, när diverse graviditeter, illamåenden och småbarn kom emellan. Snart så! En tripp till fjällen är inplanerad, så snälla E & E, banga inte ur nu, för då blir jag deprimerad! På allvar.
Det är inte heller för att det tar en hel evighet att komma utanför dörren med barnet, som tar en halv evighet att klä på (särskilt när hon passar på att göra nummer två i blöjan precis när man har fått på overallen och alla hundra lager kläder under den).
Nej, jag är mest nöjd över att jag äntligen ska få möjlighet att åka skidor, vilket jag har tjatat om i ungefär två år, när diverse graviditeter, illamåenden och småbarn kom emellan. Snart så! En tripp till fjällen är inplanerad, så snälla E & E, banga inte ur nu, för då blir jag deprimerad! På allvar.
 |
| Lilla A verkar mer sugen på sommar och sol. |
söndag 12 januari 2014
Pulka
Igår och idag översvämmas de sociala medierna av bilder på småbarn i pulkor, allt tack vare snön som till sist behagade ramla ner. Och jag erkänner mej skyldig - jag har själv besudlat både Facebook och Instagram med mina bidrag.
Jag, som bara för något år sedan ilsket efterlyste både barn- och hundfilter till Facebook för att slippa åsynen av äppelkindade, snoriga barn vars föräldrar är de enda som kan förstå sötheten. Eller för att inte behöva läsa om kollegors och bekantas hundars magproblem eller klåda.
Fast visst är hon ju söt! Och bara lite snorig. Det är väl inte så farligt.
Och nu pratar vi om barnet i pulkan alltså. Mamman hör numera till den där kategorin människor som ständigt har snor- och matfläckar på kläderna, mörka ringar under ögonen, blemmor i ansiktet och otvättat hår. En sådan där person som hon absolut aldrig skulle bli. Som numera tydligen också lägger ut bilder på sitt barn stup i kvarten.
Jag, som bara för något år sedan ilsket efterlyste både barn- och hundfilter till Facebook för att slippa åsynen av äppelkindade, snoriga barn vars föräldrar är de enda som kan förstå sötheten. Eller för att inte behöva läsa om kollegors och bekantas hundars magproblem eller klåda.
Fast visst är hon ju söt! Och bara lite snorig. Det är väl inte så farligt.
Och nu pratar vi om barnet i pulkan alltså. Mamman hör numera till den där kategorin människor som ständigt har snor- och matfläckar på kläderna, mörka ringar under ögonen, blemmor i ansiktet och otvättat hår. En sådan där person som hon absolut aldrig skulle bli. Som numera tydligen också lägger ut bilder på sitt barn stup i kvarten.
Ofrivillig bussutflykt
S äldsta dotter har ett handikapp, något jag har berört tidigare i bloggen. Att åka lokaltrafik är t ex inte jättelätt för henne, trots att hon känner till sin hembygd och har åkt buss i många år. Igår skulle hon åka hemifrån sig till farmor och farfar, drygt en mil bort.
Av någon anledning klev hon på fel buss, och frågade dessutom busschauffören om bussen gick till en destination som inte var dit hon skulle åka. Ibland är det lite svårt att hänga med i resonemangen, och att hon dessutom har svårt att redogöra för saker och ting gör att situationerna som återges ibland blir väldigt diffusa för oss.
För det mesta reder ju allting upp sig på något sätt, och det är också viktigt för henne att få träna sig i att klara av de här situationerna på egen hand, för att lära sig att bli mer självständig. Därför försöker S uppmuntra henne att åka så mycket som möjligt på egen hand.
Igår blev det iallafall väldigt svårt att hålla sig för skratt då hon berättade att hon hade tagit fel buss, och åkt runt i utkanterna av Avesta och kollat in kommunens landsbygd i två timmar innan hon slutligen kom fram. S skrattade så han nästan grät i telefonen, och som tur var tog också hon det på rätt sätt, och skrattade själv åt sin fadäs.
Det finns ju förmodligen roligare saker att ägna en lördagseftermiddag åt än att kolla in bussens inredning, chaufförens nacke och rumpmasarnas obygd i 120 minuter.
Av någon anledning klev hon på fel buss, och frågade dessutom busschauffören om bussen gick till en destination som inte var dit hon skulle åka. Ibland är det lite svårt att hänga med i resonemangen, och att hon dessutom har svårt att redogöra för saker och ting gör att situationerna som återges ibland blir väldigt diffusa för oss.
För det mesta reder ju allting upp sig på något sätt, och det är också viktigt för henne att få träna sig i att klara av de här situationerna på egen hand, för att lära sig att bli mer självständig. Därför försöker S uppmuntra henne att åka så mycket som möjligt på egen hand.
Igår blev det iallafall väldigt svårt att hålla sig för skratt då hon berättade att hon hade tagit fel buss, och åkt runt i utkanterna av Avesta och kollat in kommunens landsbygd i två timmar innan hon slutligen kom fram. S skrattade så han nästan grät i telefonen, och som tur var tog också hon det på rätt sätt, och skrattade själv åt sin fadäs.
Det finns ju förmodligen roligare saker att ägna en lördagseftermiddag åt än att kolla in bussens inredning, chaufförens nacke och rumpmasarnas obygd i 120 minuter.
fredag 10 januari 2014
Sover sött
"Ikväll lägger vi oss tidigt med varsin bok", sa S och jag igår kväll, trötta efter en jobbig natt med gnälligt barn. Och en jobbigt dag också, gnälligt barn för min del, gnälliga kollegor för hans del. Nej, så illa var det kanske inte, men vi längtade verkligen efter sängen, båda två.
Lilla A somnar oftast ganska snabbt, och sover för det mesta rätt så bra. Nu när hon har varit sjuk har hon vaknat och gråtit en hel del, men somnat snabbt på kvällen eftersom hon varit helt utmattad. Igår vet jag inte vad som gick fel, men någon mysig kväll med varsinn bok blev det iallafall inte. Istället skrek vårt barn i tre timmar, och vägrade sova.
Vi nattade i skift, med öronproppar. Vi släckte lampor, tände, vaggade, läste böcker, lät henne sitta uppe, lät henne ligga i vår säng osv osv, utan någon större framgång. Däremot blev vi mer och mer irriterade.
Jag konstaterade också snabbt att det är en evinnerlig tur att de här kvällarna inträffar så pass sällan som de gör. Det här var också första gången på nästan ett år som hon har skrikit så länge i streck. Vår relation hade aldrig klarat sådana här kvällar flera gånger i veckan.
Hur gör man för att inte bryta ihop? Mörda sin partner? Kasta ut sitt barn? En stor eloge till alla kolikbarnsföräldrar. Jag vet inte om jag vågar skaffa fler barn nu, när jag fick se en skymt av många andras verklighet.
Men ikväll råder lugnet igen. Barnet sover så sött, med hela tummen långt inne i munnen, och hon ser så liten, söt och oskyldig ut att jag nästan inte kan förstå det jag skrev nyss.
Lilla A somnar oftast ganska snabbt, och sover för det mesta rätt så bra. Nu när hon har varit sjuk har hon vaknat och gråtit en hel del, men somnat snabbt på kvällen eftersom hon varit helt utmattad. Igår vet jag inte vad som gick fel, men någon mysig kväll med varsinn bok blev det iallafall inte. Istället skrek vårt barn i tre timmar, och vägrade sova.
Vi nattade i skift, med öronproppar. Vi släckte lampor, tände, vaggade, läste böcker, lät henne sitta uppe, lät henne ligga i vår säng osv osv, utan någon större framgång. Däremot blev vi mer och mer irriterade.
Jag konstaterade också snabbt att det är en evinnerlig tur att de här kvällarna inträffar så pass sällan som de gör. Det här var också första gången på nästan ett år som hon har skrikit så länge i streck. Vår relation hade aldrig klarat sådana här kvällar flera gånger i veckan.
Hur gör man för att inte bryta ihop? Mörda sin partner? Kasta ut sitt barn? En stor eloge till alla kolikbarnsföräldrar. Jag vet inte om jag vågar skaffa fler barn nu, när jag fick se en skymt av många andras verklighet.
Men ikväll råder lugnet igen. Barnet sover så sött, med hela tummen långt inne i munnen, och hon ser så liten, söt och oskyldig ut att jag nästan inte kan förstå det jag skrev nyss.
torsdag 9 januari 2014
Kåvepenin
Tror ni inte att barnet vaknade utan feber imorse. Så att de här 30 doserna antibiotika som vi ska lura i henne de närmaste dagarna ska kännas extra motiverade...
29 doser kvar, och jag undrar i mitt stilla sinne hur det här ska gå eftersom det frästes och grimaserades ilsket redan i samband med dos nummer ett. Någon som har något bra knep?
onsdag 8 januari 2014
Umgänge
Idag skulle S vara ledig, och vi skulle passa på att UMGÅS, eftersom vi ungefär aldrig hinner göra det. Den här dagen blev dock inte riktigt som vi hade föreställt oss.
Det sket sig redan ifrån start, när nämnde make fick erbjudande om extrajobb, som skulle pågå under förmiddagen. Det drog dock ut på tiden, och han var hemma någon gång efter kl 13. Då hade jag hängt med febrigt och gnälligt barn halva natten och hela förmiddagen, och var ganska trött.
Vi hade bestämt att vi skulle ta en promenad för att komma oss ut medan det ännu var dagsljus, och promenad var ungefär den mest spännande aktivitet vi kunde komma på att göra med sjukt barn, men då formligen ösregnade det. Vi promenerade ändå. Och umgicks i ösregn.
Under förmiddagen försökte jag komma i kontakt med BVC angående vår ettåring som nu har haft nästan 40 graders feber i flera dagar, men fick en telefontid först efter kl 16. Vi blev rekommenderade att åka till närakuten. Vilket vi gjorde. Och där fick vi umgås, i deras väntrum, ungefär från kl 17 till kl 20. Tre hela timmar av umgänge!
Inte heller det riktigt vad vi hade tänkt oss. Sedan toppade vi det med ett besök på apoteket, och så hem och lägga utmattat barn. Lilla A har halsfluss och eventuellt öroninflammation, lilla skrutt.
 |
tisdag 7 januari 2014
Lite bilder
Jag har försökt ladda upp bilder i flera dagar, utan framgång. Idag lyckades det dock, bara en liten stund innan vi fick igång vårt bredband. Nu har jag alltså äntligen kontakt med omvärlden. Det känns enormt lyxigt just nu.
Några bilder från vårt hem har jag lyckats ta, innan dagsljuset övergav mej.
Några bilder från vårt hem har jag lyckats ta, innan dagsljuset övergav mej.
 |
| Blocket-fåtölj och Erikshjälpen-soffa. Mycket nöjd över mina fynd. Fåtöljen ska någon gång i framtiden få nya kläder. |
 |
| Fåtöljen igen, ifall ni inte hade ett er mätta |
 |
| Furutrappa med heltäckningsmatta |
 |
| Ännu mera furutrappa. Det är något man tydligen får sin beskärda del av när man köper hus i tre våningar från 80-talet. |
 |
| Ny vardagsrumslampa. Mycket fin, tycker jag. |
söndag 5 januari 2014
Utmattad
I helgen har vi haft huset fullt. Totalt har vi varit 9 personer som huserat här, och det kändes väldigt kul att se att vi faktiskt har nytta av och utnyttjar alla våra rum. Barnen har lekt och speedat upp varann, så vi reagerade inte nämnvärt när Lilla A var trött och grinig, och kändes lite varm.
Ikväll mätte jag dock tempen på henne, och konstaterade att den lilla stackaren hade nästan 40 graders feber. Då är man helt och hållet ursäktad för att humöret inte är på topp hela tiden. Det är första gången hon är så här sjuk, och det gör ont i mammahjärtat.
Ikväll mätte jag dock tempen på henne, och konstaterade att den lilla stackaren hade nästan 40 graders feber. Då är man helt och hållet ursäktad för att humöret inte är på topp hela tiden. Det är första gången hon är så här sjuk, och det gör ont i mammahjärtat.
torsdag 2 januari 2014
Ibland blir man överraskad
...som t ex idag då S föreslog att vi skulle åka till Erikshjälpen och titta lite (det brukar vara jag som tjatar, han brukar vara måttligt road av secondhand-affärsbesök. Ja, av affärsbesök generellt så länge de inte inbegriper elektronikprylar, verktyg eller liknande). Sedan blev jag plötsligt förvånad en gång till, då han pekade ut en soffa som han tyckte vi skulle köpa, och jag också tyckte att vi skulle det.
Så vi köpte en soffa. I grön plysch. För 300 kr. Och så överväldigad av allt var jag, att jag glömde ta kort på den, och den står kvar i affären tills vi har lånat ett släp och kan frakta hem den. Så ni får återigen ge er till tåls i väntan på bilder.
Jag bara lovar och lovar en massa bilder som ni aldrig får. Min trovärdighet som "pålitlig person" börjar vackla lite, känner jag. Men jag kan rita en bild på den. Eller nej, det kan jag ju inte. Men jag kan iallafall lova att min mamma kommer att kräkas när hon får se nyförvärvet.
Så vi köpte en soffa. I grön plysch. För 300 kr. Och så överväldigad av allt var jag, att jag glömde ta kort på den, och den står kvar i affären tills vi har lånat ett släp och kan frakta hem den. Så ni får återigen ge er till tåls i väntan på bilder.
Jag bara lovar och lovar en massa bilder som ni aldrig får. Min trovärdighet som "pålitlig person" börjar vackla lite, känner jag. Men jag kan rita en bild på den. Eller nej, det kan jag ju inte. Men jag kan iallafall lova att min mamma kommer att kräkas när hon får se nyförvärvet.
onsdag 1 januari 2014
Glad också
Usch, ibland blir jag så trött på att jag låter så gnällig och negativ. Jag är ju oftast ganska glad, även om jag passar på att vräka ur mej min frustration på den här klago-bloggen. Ni får lite bilder på det här trollet istället, hon har ju faktiskt hunnit bli ett helt år under 2013.
Husbilderna som jag utlovat får vänta lite till. Det har varit så mörkt varje gång jag kommer på det, och mörkt är det ju större delen av dygnet nuförtiden, till mitt försvar.
Husbilderna som jag utlovat får vänta lite till. Det har varit så mörkt varje gång jag kommer på det, och mörkt är det ju större delen av dygnet nuförtiden, till mitt försvar.
 |
| Björn Borg hjälper till att städa, med kammen i handen ifall frisyren skulle behöva fluffas till |
 |
| Barn med farmor, pyjamas, röd mössa och toarulle |
 |
| Lilla A och kusin V är konstnärliga |
 |
| Barn och mor öppnar julklappar. Årets julklapp i år torde vara den här fantastiskt mysiga ormen, som släpas omkring och kramas frekvent, klotterböckerna som svägerska och bonusdotter flitigt har klottrat i och ficklampan som Lilla A:s kusin har testat både på toaletten och på snöskyffeln (eftersom vi ju inte har någon snö, ifall någon har missat det) |
 |
| Lilla A med far poserar i vårt väldigt gröna kök på nyårsafton |
 |
| "Det här är min pappa." |
 |
| "GOTT NYTT ÅR!!" *slängkyss* |
Se nu så glad och positiv jag kan vara, trots att jag 2014:s första dag fick tröjan rejält nerbajsad (av ettåringen, alltså. Ingen annan). Jag hoppas att det inte sätter nivån på det kommande året, jag skulle gärna vilja ha en gnutta mer flärd än så, om jag lite ödmjukt kan få önska mej något. Inte bajs på tröjan varje dag iallafall. Och inte när jag är bland folk jag inte känner, helst. Det var allt.
Nya tag, hej och hå
2013 är över. Jag tänker inte sammanfatta eller reflektera fler gånger, det känns som om jag har gått igenom allt tillräckligt för nu. Just nu har vi "jullov", maken är ledig och hans äldsta är här.
Nyårsafton igår blev en stillsam men mysig kväll, och HÄRREGUD vad mat vi tryckte i oss. Jag måste lyfta svansen och berömma oss för en fantastiskt god måltid.
För närvarande njuter jag av egentid vid datorn (med makens jobbmobil som modem - tack, brandkåren!). Den lilla somnade i samma ögonblick jag lade ner henne i sängen, och de andra två är på bio.
Annat jag har gjort idag är spraymålat lite möbler på gården, ungefär samtidigt som alla grannar tog sin nyårsdagspromenad och ville komma fram och hälsa och småprata, medan jag förpestade den friska luften i kvarteret med mina färgångor.
Jag försökte samtidigt också dölja den runda fläcken på trätrappan efter marschallen som stod där igår, tills maken/brandmannen upplyste mej om att man inte får ställa marschaller på brännbart material. Där ser man. Det är mycket man ska tänka på när man bor i hus. Att inte elda ner det, till exempel...
Nyårsafton igår blev en stillsam men mysig kväll, och HÄRREGUD vad mat vi tryckte i oss. Jag måste lyfta svansen och berömma oss för en fantastiskt god måltid.
För närvarande njuter jag av egentid vid datorn (med makens jobbmobil som modem - tack, brandkåren!). Den lilla somnade i samma ögonblick jag lade ner henne i sängen, och de andra två är på bio.
Annat jag har gjort idag är spraymålat lite möbler på gården, ungefär samtidigt som alla grannar tog sin nyårsdagspromenad och ville komma fram och hälsa och småprata, medan jag förpestade den friska luften i kvarteret med mina färgångor.
Jag försökte samtidigt också dölja den runda fläcken på trätrappan efter marschallen som stod där igår, tills maken/brandmannen upplyste mej om att man inte får ställa marschaller på brännbart material. Där ser man. Det är mycket man ska tänka på när man bor i hus. Att inte elda ner det, till exempel...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)