Idag har vi firat 15-åringen, som blir 16 på måndag. Betyder det att S och jag börjar åldras? Nu är hon ju inte mitt barn, men S är ju bara två år äldre än vad jag är. Skrämmande...
Jag försöker tänka på hur mitt liv såg ut i 16-års åldern, jämfört med hennes. Väldigt olika, men vissa delar är skrämmande lika också. Att vara tonåring, på väg att bli vuxen, är ingen rolig tid. Faktum är att gymnasietiden nog var den värsta tiden i mitt liv.
Å ena sidan hade jag väldigt roligt. Jag flyttade hemifrån då, och tyckte att jag var jättevuxen, vilket jag naturligtvis inte var.
Å andra sidan var det otroligt jobbigt att försöka hitta sig själv och sin roll i tillvaron. Jag längtar absolut inte tillbaka till den tiden. Även om livet hela tiden består av en mängd svårigheter och hinder som man ska ta sig över är den där osäkerheten och vilsenheten som jag kände då något som jag är mycket glad över att är ett passerat kapitel.
Visst känner jag mej såklart osäker och vilsen nu också, lite nu och då, men klyschigt nog så är livserfarenhet värt en hel del.
För övrigt vacklar skidresan, av anledningar jag inte hade kunnat förutse. Jag har hamnat lite i kläm, och kan konstatera att sociala relationer fortsätter att vara knepigt även när man är äldre än 16. Som jag ju nyss konstaterade att jag var. Med råge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar