Vi planerar alltså att resa till fjällen om tre veckor. Jag är superentusiastisk, som ett barn på julafton, och är så glad över att det verkar som att det blir av. Vi har klurat på det ett tag, men bestämt att det inte är någon idé för oss att åka ifall vi inte lyckas få med oss minst en barnfamilj till, så att vi kan dela på barnvaktandet.
Nu ser det ut som om vi kanske har lyckats värva lite folk, och i så fall bär det av till Vemdalen för en vecka. S kom dock hem igår, skittrött och utarbetad och försökte ta ner mej på jorden. "Tänk om vi blir skitless, vi kommer att vilja åka hem tidigare. Vi kommer att gå varann på nerverna. Vad ska vi göra i en hel vecka. Bla bla bla."
Jag blir oftast överdrivet positivt eller negativt inställd, sällan så där svenskt "lagom", vilket kan ha att göra med min svartvita personlighet. Just nu är jag överdrivet positiv, och jag tyckte att S var överdrivet negativ igår.
Jag förstår inte - det här kommer ju att bli superbra! Inte kommer vi att bli less eller uttråkade. Lilla A kommer att älska att åka bil i 45 mil, hon kommer att vara lyrisk över all pulkaåkning, inte frysa ett dugg och alla kommer att hålla sams och bara myyysa. Jag förstår verkligen inte problemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar