torsdag 27 februari 2014

Jag håller med Lilla A: BAJS!

Sorry, bästa läsare. Om jag nu har några kvar. Till min tröst bör sägas att det mest googlade sökordet hittills för att hitta till min blogg är "sexsait", och de som hittar till mej den vägen bryr sig knappast över bristen på publicerad text.

Det jag försöker få fram, om än på ett väldigt krångligt sätt, märker jag, är att jag inte kan skriva något. Jag är så arg, så arg, så arg. Och uppgiven, och ledsen och frustrerad och förbannad. Rädd, besviken, skräckslagen och sorgsen.

Idag har jag haft en puls på tresiffrigt hela dagen, ångesten har malt i mej och jag har hackat ner åtskilliga rader text på mitt misshandlade tangentbord. Till myndigheter, till socialtjänst, till IVO. Jag har pratat sönder min telefon, ungefär till samma enheter.

Samtidigt har jag glömt att äta både frukost och lunch, jag har åkt iväg och glömt att låsa båda ytterdörrarna. Jag åkte till stan för att ordna parkeringstillstånd på jobbet och glömde anställningsbeviset hemma. När jag skulle åka ut en stund senare upptäckte jag att jag hade glömt att låsa bildörren.

Jag har gråtit åtskilliga tårar, använt alla svordomar jag kan och jag har kramat mitt barn det hårdaste jag kan. Mannen önskar jag att jag kunde krama lika hårt, men han är inte hemma.

Fy fan för hur livet kan ge en käftsmällar gång på gång. Borde det inte (om inte annat rent statistiskt sett) vända någon gång? Hur mycket elände kan man drabbas av?

Det kommer förmodligen att vara tyst här ett tag. Jag kan inte skriva om det som händer, och just nu kan jag inte tänka på något annat. Jag återkommer när jag har köpt mej ett nytt liv, eller när helvetet fryser till is eller något annat klyschigt. Kramar och uppmuntrande hejarop mottages tacksamt. Och choklad.

tisdag 25 februari 2014

Trött som vanligt

Vi skulle städa ikväll, hade mannen och jag bestämt, men jag orkar inte. Så nu har jag övertalat honom att jag ska få surfa på nätet och gå lägga mej tidigt istället. Låter mycket bättre tycker jag. Skiten lär nog vänta.

lördag 22 februari 2014

Loppis

De senaste dagarna har jag, till min stora glädje, hunnit springa en del på loppis. Min mamma skrattar åt mitt och svägerskans förbarmande över anskrämliga ting, men nu och då gör man ju faktiskt riktiga fynd. 

I Vasa i veckan lyckades jag förnya min garderob, med bl a tre par jeans för totalt 3 €. Idag i Avesta blev det en nygammal lampa från Gabrielverken. 



Den här aggressiva bh:n, eller vad det nu är, fick dock stanna kvar i affären idag, trots sitt förmånliga pris på endast en guldpeng. 


fredag 21 februari 2014

Skidambitioner

Jag och S gick ju och gifte oss i höstas och fick en del pengar av våra respektive föräldrar i present. Vi har funderat fram och tillbaks vad vi ska göra för dem, och olika saker som varit på tapeten har varit t ex torktumlare, soffa, resa eller ny moped.

Nu bestämde vi oss tillslut för att slalomutrustning är betydligt roligare än en torktumlare, så förra helgen köpte vi på oss hela kittet. Jag måste dock säga att det känns lite märkligt att handla skidor och pjäxor när marken har lyst grön i flera veckor. Nu har det visserligen kommit ner något blött och slaskigt, men det duger knappast att åka skidor på.

Min ambition är att vi ska försöka hinna upp en sväng till Vemdalen ännu i vår. Gör om - gör rätt liksom, försök undvika magsjuka och liknande. Lyckas inte det får jag väl längta till nästa vinter istället. Sjukt, egentligen.

Miss i planeringen

Under mitt 36-åriga liv har jag hunnit resa en hem del med flyg, både p g a jobb, men också för att jag alltid haft släkt och vänner utspridda på olika platser. Jag har råkat ut för förseningar, missade anslutningar och inställda flyg men aldrig blivit av med mitt bagage eller missat ett flyg. 

Det sistnämnda inträffade dock i tisdags morse. Vid ett antal tillfällen har jag lidit med dem som blivit uppropade från gaten, men inte hunnit fram innan den stängts, samtidigt som jag har undrar vad de sysslat med - incheckade men inte på plats  

Nu vet jag. Jag har nämligen den tråkiga (läs: dyra) vägen lärt mej hur det kan gå. Och vikten av att vara på flygplatsen i tid. 

Klockan 06.30, några minuter innan vårt flyg till Vasa, till mormor och de andra släktingarna, skulle gå, stod vi nämligen stilla i kön till säkerhetskontrollen tillsammans med ett par hundra andra passagerare. Som säkert var i tid. 

Jag sprang som ett jagat djur med Lilla A sittande i en av flygplatsens barnvagnar, men möttes ändå av en stängd dörr och personalen som informerade mej om att de hade ropat upp oss tre gånger. 

Så nu vet jag alltså att: de som ropas upp har sannolikt fastnat i någon kö, att vara på plats en timme innan avgång räcker inte, att missa sitt flyg och boka nya biljetter från Stockholm till Vasa för tre vuxna (en flygresa på ca en timme) kostar ungefär vad en intensivvårdssjuksköterska tjänar på en månad. Värt det? Trots trevlig shopping vid bytet i Helsingfors?  Nja. 


fredag 14 februari 2014

Skyltdocka

Det mycket hjärtan och mysstatusar på sociala medier idag. Bitterfittan i mej kan inte låta bli att irriteras en gnutta över det behov att skylta med sin lycka som folk återigen uppvisar. Missförstå mej inte - jag missunnar ingen att uppvakta, uppvaktas, fira eller uppmärksamma sitt hjärtas kärlek, men ibland känns hela grejen med den här offentliga "skyltningen" av ens lycka mer som ett behov av att få visa upp hur bra man har det. 

Nu råkar jag veta att verkligheten faktiskt inte är så bra som den ser ut alla gånger. Surprise. Det tror jag nog att alla vet. Men det kan ändå skära i hjärtat att läsa hur "alla andra" myser, blir bjudna på romantisk middag, får kärleksförklaringar och choklad av sina älskade om man är den som av olika anledningar inte får det. 

Jag vet inte riktigt vad min poäng är. Alla lägger upp vad de vill, det är återigen upp till mej att läsa och irriteras, eller inte läsa och leva lyckligt ovetande. 

Jag själv hör just idag till en av de där äckligt lyckliga. Inte för att jag har fått någon romantisk middag eller rosor (vi åt korv), utan för att jag förmånen att dela mitt liv med en fantastiskt man med ett mycket stort hjärta. Han får mej att känna mej älskad och må bra. 

Livet är inte hallonbåtar och glass varje dag, men vi har alla hjärtans dagar alla dagar ändå. Ganska ofta är det riktigt tungt och jävligt, andra dagar är det fantastiskt underbart. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att uppskatta varann de andra 364 dagarna också, inte bara idag, när kalendern säger åt oss att göra det. 

I mitt kära hemland Finland heter den här dagen också "vändagen", vilket jag egentligen tycker bättre om. Det är minst lika viktigt att vi uppskattar våra vänner som den vi är kära i, för vad vore egentligen livet utan vänner?

Idag, på alla hjärtans dag, har jag glädjen att få umgås med min älskade familj, min käraste lilla dotter och några av mina allra bästa vänner som är på besök över helgen. Och jag får också skylta med min lycka här på bloggen. 

En annan "skyltning" som cirkulerar på nätet för närvarande är utmaningen där man sveper en öl och utmanar sina vänner att göra samma sak. För den som orkar rekommenderar jag länken nedan. 

Jag har växt upp med alkoholens negativa biverkningar lite närmare än jag önskat, och tycker den här killens inlägg känns som det vettigaste jag läst på Facebook på länge. Bitterfittan har talat. 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10202076163958650

torsdag 13 februari 2014

Hemma igen

Vad skönt det var att slippa köra bil hela dagen idag och istället vakna upp i sin egen säng, redan hemma. Jäkligt trött, dock, eftersom vi var hemma runt klockan 03, och Lilla A tog morgon vid 07.

Här hemma finns inte en gnutta snö kvar, och det regnar. Jag längtar tillbaka. Vi ska försöka se om det inte går att få till någon tripp till något ställe med snö ännu i vinter, det här är ju värdelöst.

Imorgon blir det fullt hus, då åtminstone en av tonåringarna kommer. Dessutom får vi besök från Kiruna av våra vänner med barn, och de stannar hela helgen. Kul ska det bli.

Lång dag

Klockan 06 blev vi i sedvanlig ordning väckta av Lilla A. Det går att få henne att ligga kvar i sängen ett tag men sedan vill hon upp och äta "gi", d v s gröt, som verkar vara något av det godaste man kan servera. 

Jag försökte, också i sedvanlig ordning, förhala min uppstigning och övertyga S om att jag var den tröttaste av oss båda. När vi båda är lediga bestämmer vi på förhand vem av oss som ska kliva upp, och idag hade vi sagt att vi skulle äta frukost tillsammans. Jag lyckades dock gnälla till mej några timmars frist medan min gode make bytte nattblöja på barnet och kokade kaffe. 

Sju koppar kaffe senare var jag redo för veckans första slalomåkning för min del. Diverse magsjukor kom ju i vägen för tidigare tänkta alpina aktiviteter. 

Inga skador blev det, och efter ett par timmar i backen lekte vi med Lilla A i lite mindre backar hemma på gården. 

Någon gång efter middagen kom vi på den briljanta idén att åka hemåt i natt istället för att sitta i bilen hela morgondagen. Vi funderade fram och tillbaka en stund, vägde för- och nackdelar mot varann. Köra med vaket eller sovande barn t ex. 

Nattlig körning, med (förhoppningsvis) sovande barn, vann argumentationen, och det är därför jag nu sitter och bloggar från mobilen någonstans strax söder om Hudiksvall och klockan börjar närma sig 01. Jag vill också förtydliga att det inte är jag som kör för närvarande. 

tisdag 11 februari 2014

Vinter

Jag mår mycket bättre och hade gärna stannat en vecka till, men nu är det bara imorgon kvar. Här är bilder från dagen.



söndag 9 februari 2014

Vemdalen

Äntligen kom vi oss till fjällen efter mycket om och men. Det blev tillsist bara vår lilla familj som åkte.

Efter många timmar i bil, fikapaus hos S äldsta avkomma i Bollnäs och ett stopp längs vägen för sanering av nerbajsat barn var vi så äntligen framme. Massor med snö, trevlig stuga, fantastiskt väder och vem passar omedelbart på att bli magsjuk? Jo, undertecknad. 

Så här har jag nu ömsom legat nerkrupen, ömsom utsatt stugans förbränningstoalett för hårt arbete. S har hoppat i snödrivor med Lilla A, medan jag har våndats inomhus. 

Igår eftermiddag kändes det lite bättre, så då hängde jag och Lilla A, medan S passade på att förstöra ett par hyrskidor utanför pisten, tillsammans med en handfull av hans kollegor som var här sin sista dag igår. 

En kort promenad med Lilla A i pulkan ger mej hög puls och maten smakar fortfarande inget vidare, så vi får se hur mycket skidåkning det blir för min del under veckan. Visst känner jag mej jäkligt bitter över att det har varit en så dålig vinter och att det nu skulle bli så här, men samtidigt är det också väldigt skönt att få hänga med familjen flera dagar utan några krav. Vi behöver det. Med eller utan magsjuka. 









torsdag 6 februari 2014

Bärförmåga

Är det bara mitt barn som har någon tvångsmässig böjelse att hänga saker runt halsen? Så fort hon får tag på något som det minsta påminner om ett snöre eller något som på något sätt går att få runt huvudet ska det placeras där. Man får ständigt vara på sin vakt att hon inte ska fastna någonstans. 

Igår medan jag packade testade hon nackens bärförmåga. Tillslut hade hon samtidigt runt sin lilla hals mina trosor (rena), en haklapp som man trär över huvudet, laddaren till mobiltelefonen och två shoppingkassar i plast, typ Ikea. Och tittade sig omkring efter något mer att bära. 

onsdag 5 februari 2014

Nybäddat

...inne hos Lilla A. Man får lust att krypa ner själv. Lilla A som för övrigt bröt ihop av trötthet nyss.

Från att ha varit sitt vanliga glada jag transformerades hon till hysteriskt skrikande och ilsket matkastande snorgärs på ca en sekund. Tillvaron rasade när jag tyckte att vi skulle gå in och äta efter att ha varit och handlat istället för att vara kvar ute. Fruktansvärt, kan man tycka. Hon kastade en banan och ett mjölkglas på mej några gånger, sedan blev det jag som kastade henne i säng, där hon somnade lika snabbt som hon blev arg. 

Hoppas att det här med att kasta saker när man är arg är något som hör ettårsåldern till och som växer bort med tiden. Det är ett rätt ocharmigt beteende kan jag tycka. 

Nu ska jag ägna mej åt att packa upp maten som vi ska äta upp i Vemdalen under veckan som kommer. 



måndag 3 februari 2014

Kissnödig

Nej, jag har inte dött, även om det känns som om det är rätt nära ibland. Kan man avlida av frustration? Och nu pratar vi inte om utförsåkningen i lördags, för den gick bra. Nej, jag tjatar om de gamla vanliga familjeproblemen som aldrig vill ta slut.

Iallafall är vi hemma från Dalarna igen nu, och jag passade på att köra sönder kofångaren på bilen igår. Ja, jag vet att det kanske är oklokt att outa det här, men nu gör jag det så kan ni häckla mej sen.

Jag var extremt kissnödig på hemvägen, och körde fortare och fortare och fortare. Och på mållinjen sprack det. Inte så att jag kissade ner mej, men det var då jag missade den lilla detaljen att någon av de tidigare husägarna har valt att bredda porten på carporten, men bara i trävirket,  och inte i det jäkligt hårda och fientligt inställda betongfundamentet som fortfarande sticker ut ett par decimeter från väggen, och är lagom högt för att man ska kunna krossa dimljuset och mosa kofångaren. Så nu vet ni vad jag gjorde.

Själv hade jag inte ens tid att bedöma skadorna direkt utan rusade in på toaletten, och smög sedan ut, rädd för att se vilken syn som skulle möta mej när jag synade fronten på bilen. Ibland är det tur att vi inte har den där miljonärsbilen. Och just nu var det också skönt att det var min egen bil jag mosade, inte sambons. Och att det inte var han som mosade min.

Det var inte så illa egentligen, vi kommer nog inte att göra några större operationer för att bota skadorna. Och nästa gång försöker jag inte pricka ingången till carporten när jag håller på kissar ner mej. Man ska lära av sina misstag har jag hört.