Nej, jag har inte dött, även om det känns som om det är rätt nära ibland. Kan man avlida av frustration? Och nu pratar vi inte om utförsåkningen i lördags, för den gick bra. Nej, jag tjatar om de gamla vanliga familjeproblemen som aldrig vill ta slut.
Iallafall är vi hemma från Dalarna igen nu, och jag passade på att köra sönder kofångaren på bilen igår. Ja, jag vet att det kanske är oklokt att outa det här, men nu gör jag det så kan ni häckla mej sen.
Jag var extremt kissnödig på hemvägen, och körde fortare och fortare och fortare. Och på mållinjen sprack det. Inte så att jag kissade ner mej, men det var då jag missade den lilla detaljen att någon av de tidigare husägarna har valt att bredda porten på carporten, men bara i trävirket, och inte i det jäkligt hårda och fientligt inställda betongfundamentet som fortfarande sticker ut ett par decimeter från väggen, och är lagom högt för att man ska kunna krossa dimljuset och mosa kofångaren. Så nu vet ni vad jag gjorde.
Själv hade jag inte ens tid att bedöma skadorna direkt utan rusade in på toaletten, och smög sedan ut, rädd för att se vilken syn som skulle möta mej när jag synade fronten på bilen. Ibland är det tur att vi inte har den där miljonärsbilen. Och just nu var det också skönt att det var min egen bil jag mosade, inte sambons. Och att det inte var han som mosade min.
Det var inte så illa egentligen, vi kommer nog inte att göra några större operationer för att bota skadorna. Och nästa gång försöker jag inte pricka ingången till carporten när jag håller på kissar ner mej. Man ska lära av sina misstag har jag hört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar