söndag 30 mars 2014

Om det inte vore för stadsbussen skulle jag bara ha trista saker att skriva om

Mina bussäventyr fortsätter. För 1½ vecka sedan var det snökaos i Uppsala. Alla stadsbussar inställda på kvällen, eftersom det hade kommit en dm snö. Problem för mej, eftersom jag skulle hem efter jobbet vid kl 22, och tillbaka igen nästa dag vid 06.30.

En kollega som jobbade natten förbarmade sig och lånade ut sin bil.. Halt var det, men inte egentligen värre än så, tills jag kom hem till vår gårdsgata, och det visade sig att grannen hade skottat rent sin uppfart, och kastat snön framför vår uppfart istället.

I 20 minuter skottade jag tung blötsnö så att svetten lackade, innan jag kunde parkera. Märklig grannsämja kan man ju tycka, men jag väljer att se mellan fingrarna och tänka att snökaoset förmodligen hade gjort grannen lika sinnesförvirrad som ledningen på Upplands Lokaltrafik. Storsint som jag ju är.

Igår kväll när jag skulle åka hem var bussen i princip fullsatt. Av diverse sagoväsen. På sätena satt prinsar, prinsessor, häxor och en och annan räv. Sådant som ingen i universitetsstaden Uppsala höjer på ögonbrynen för. Näst längst bak hittade jag ett säte, och förstod när jag väl hade satt mej ner varför det var ledigt. På sätet bakom sov en man, med en hel del promille i kroppen, sin skönhetssömn.

Så istället för mitt vanliga instagrammande blev det hård fokusering på huruvida nämnde man skulle börja visa tecken på uppvaknande och eventuellt få för sig att lägga en spya i min nacke eller ej. Det gjorde han, som tur var, inte, utan snusade gott hela resan. Och förmodligen ett par resor till runt bussens rutt tills han förmodligen fick hjälp väktarhjälp för att ta sig ut.

Jag tog mej hem, utan kräkor innanför kragen, sittande längst ut på mitt säte, flåsande mannen framför mej i nacken. Mannen, som vid avstigning visade sig vara min granne. "Hej och ursäkta, men jag brukar vara lite närgången när jag åker buss, hoppas att det inte gör något. Jag bor ett hus bort, förresten."

Lilla A och hennes far cyklar istället för att utsätta sig för den spänning det medför att åka stadsbuss


torsdag 27 mars 2014

Jag förstår att ni undrar

...men nej, det blir inte ett jäkla dugg roligare. Faktiskt.

Egentligen är det mest synd om min man, som är den som drabbas hårdast av all nedfallande skit, men jag står bredvid och får min beskärda del och önskar att jag skulle kunna förhindra att det stänker på mej. Men det kan jag inte. Inte om jag ska fortsätta att dela mitt liv med honom, och det är ju trots allt min ambition.

Men annars är det bra. Solen skiner, och bilen går bra. Eller, det gör den ju inte heller. Den skulle behöva en rejäl uppfräschning, men vem orkar med det?

Om en vecka ska vi iallafall åka lite slalom, och om en månad drar vi till Lappland. Jag försöker tänka på roliga saker när skiten stänker omkring mej, men det är inte lätt när man håller på drunknar i den.

måndag 17 mars 2014

För att muntra upp stämningen ytterligare

...kan jag tala om att vi har magsjuka i huset. Två av fyra drabbade. Själv ska jag jobba imorgon och hoppas att om det nu är så att jag tvunget ska insjukna - låt det då ske utanför arbetstid. Snälla!


lördag 15 mars 2014

Det här med att åka buss

Jag tränar på det här med att ta mej till och från jobbet med buss. Och förhoppningsvis kommer jag snart att vara ett proffs på det. 

För en liten stund sen, t ex, då stressade jag ut från jobbet, flexade ut tidigare och rusade till busshållplatsen för att hinna med en tidigare buss än igår. Och, jo jag hann. Sitter på bussen nu. Den var dessutom sen, plus att den tar ca 10 minuter längre tid hem till min hållplats än den senare avgången. 

Slutsats: jag är hemma samtidigt som igår, men med minustid på flexen och några minuters extra busserfarenhet att lägga till handlingarna. Men jag lär mej.

Annars då? Ja, vad ska jag säga. Jag åkte till mitt jobb vid lunchtid, från ett hem där atmosfären närmast var att likna vid en grå fuktig gammal filt. Ska försöka sova lite, åtminstone skrynkla till lakanen en aning, innan det är dags för att stå till landstingets förfogande kl 06.45 imorgon bitti. Heja heja. 

torsdag 13 mars 2014

Ge mej tillbaka mitt liv

Det känns som om jag ska gå sönder. S är i Dalarna för diverse möten, och har Lilla A med sig. Vi har precis pratat i telefon. Den vidriga situationen vi hamnat i blir bara mer och mer absurd. Det känns som att jag ska explodera. Jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor.

Imorgon ska jag jobba mitt första arbetspass själv, en kvällstur. Det är nästan så att jag hoppas på ett riktigt jävligt pass, med sjukt mycket att göra bara för att slippa tänka på den här mardrömmen.

Jag vaknar på nätterna och har kört in naglarna i handflatorna. Käkarna är ömma för att jag biter ihop så hårt, och täcket blött av svett. Och varje gång jag vaknar är drömmen ingen dröm, utan den nakna hårda verkligheten, som vi bara helt maktlöst kan beskåda, vad det verkar.


onsdag 12 mars 2014

Orkar inte

Ingen bra kväll. Det hade kunnat vara det, men ångesten maler i kroppen och känslorna tränger sig ut. Jag vill skrika bort det här gnagande, krypande obehaget som parasiterar mitt inre, men det hjälper ju inte. 

Hur mycket jag än gråter förändras ingenting. Jag lurar mina tankar och glömmer bort mej, tills insikten slår ner igen, och knockar mej till marken. 

Det är så lätt att hänge sig åt bitterhet, att ilskna till och gräma sig över andras val. Hur andras dåliga omdöme tvunget ska inverka på mitt liv och interferera med mina val och min tillvaro. 

Men det hjälper ju inte heller. Finns det något som hjälper? Inte ens att vara vuxen och rationell löser knuten i mitt bröst. Lyckan skrattar oss inte direkt i ansiktet, allt känns mest som ett ironiskt hånskratt istället. "Ni trodde inte att det kunde bli värre nu, men vänta bara...!"

Jag kanske borde grotta ner mej i Cullbergs kristeori, träna acceptans och mindfulness, försöka hitta små andningshål och vårda relationen med min man, men just nu vill jag bara skrika och gråta som ett barn. Kanske slå hårt på något. Och att någon ska hålla om mej och säga att allt kommer att ordna sig och bli bra. För jag klarar inte av att tänka det själv. 

tisdag 11 mars 2014

Förstår ni hur illa det är...

...när bilden på en trappa på min arbetsplats gör mej glad. Snacka om att det har gått långt. 

Överlever

En vecka har gått sedan föregående blogginlägg. Livet går vidare och jag har jobbat 1½ vecka nu. Imorgon är mitt sista dubbelgångspass, sedan är det köra solo som gäller. Det är två år sedan jag jobbade på riktigt, tre sedan jag var på den här arbetsplatsen, men någonstans långt inne i hjärnan tycks det finnas gammal kunskap lagrad, och den håller sakta på bryter sig fram till ytan.

Det är fascinerande hur hjärnan funkar (jaja, jag jobbar på neurointensiven, mycket snack om hjärnor där). Saker som jag inte har ägnat en tanke åt på evigheter ploppar plötsligt upp, och mitt i allt minns jag hur jag brukade göra när jag ställer in olika variabler på övervakningsutrustningen, blandar till läkemedel eller panikartat trycker på kaffemaskinen på morgonen.

Att jobba medför att man blir trött. Mycket trött. Men trött på ett annat sätt än när man umgås med en ettåring hela dagarna. Det kan även min make skriva under på, när han nu vandrar runt här hemma, hålögd och sliten av allt som sker omkring oss (som jag fortfarande inte kan skriva om) och trött av blöjbyten, tittutlekar, sandlådehäng och ständigt matkladd.

Jag tycker att det är jätteskönt att umgås med vuxna människor, få använda hjärnan till annat än att fundera över om det var hunden eller katten som säger MAOOO och framförallt att få stänga av de negativa och tunga tankarna en stund.

Och vi försöker stanna upp vid små viktiga saker som får oss att må bra. Som bilden på den här trappan.


Vårskor med färggranna skosnören


Världens gulligaste lilla tjej som provar badbyxor på huvudet. Gärna flera par åt gången.


Att vi gjorde så fantastiskt god sushi i helgen.


Att Lilla A också gjorde sin första tatuering i helgen. Ok, pappan tycker väl kanske inte direkt att det är något jättepositivt.


Att man kan vara ute utan de tjockaste vinterkläderna och utan att bli blöt. Vi kämpar vidare. Överlever på något sätt.






onsdag 5 mars 2014

Fuck off!

Någon står på mitt bröst och gör så att jag inte kan andas. Det har nu gått drygt en vecka sedan vi fick ett besked som ruskade om oss mer än vi trodde var möjligt.

Ska den här soppan aldrig ta slut, tänker vi, uppenbarligen naivt, för det gör den ju inte. 

Vi planerar in små andningshål, lägger upp strategier för hur vi ska hantera och överleva den närmaste tiden, och vi försöker att inte glömma bort oss själva. 

Det är inte lätt någonstans, det känns omöjligt för det mesta, men just för ögonblicket klarar jag av att säga "Fuck off" till dej som står på bröstkorgen min och tynger ner mej. 

För det visar sig plötsligt att det också finns överraskande kloka människor där ute. Det finns små små andningshål. Jag kan fokusera på mitt jobb och plötsligt komma på att det har gått flera timmar utan att jag har ältat. Jag har en man med världens största hjärta. Jag kan krama mitt lilla troll och allting annat blir oviktigt. 

Och tusen tack för era peppande kommentarer, här och privat. Jag återkommer!


tisdag 4 mars 2014

Gå en dag i mina skor

Det finns ett par personer som just nu klampar på i för stora skor, större än de kan hantera. För egen del känner jag också att skorna är många nummer över det som passar mej. Jag tycker jag har fått vad jag förtjänar och mer därtill, om man nu ska tänka i termer av karma. 

Vad är det för fel på vanlig grå vardag? Den där trista, tråkiga? Jag bara längtar efter vardagstristess - jobb, middagsplanering, storhandla, städning, kanske dagishämtningar och -lämningar. Man ägnar sig åt förkylningar, byter blöjor, kryddar till det med missionären någon fredag i månaden när man inte har kräksjuka eller har jobbat över allt för många timmar. 

Vad är det för fel på det egentligen? Jag behöver inte den här spänningen i mitt liv. Jag vill ha tillbaka mina slitna 38:ans Converse med lera och hundbajs under. Ett par pumps vore förstås inte heller helt fel, men de får inte vara för stora, kippa i hälen eller så. Ge mej inte mer än jag klarar av, snälla.