Fuck off!

Någon står på mitt bröst och gör så att jag inte kan andas. Det har nu gått drygt en vecka sedan vi fick ett besked som ruskade om oss mer än vi trodde var möjligt.

Ska den här soppan aldrig ta slut, tänker vi, uppenbarligen naivt, för det gör den ju inte. 

Vi planerar in små andningshål, lägger upp strategier för hur vi ska hantera och överleva den närmaste tiden, och vi försöker att inte glömma bort oss själva. 

Det är inte lätt någonstans, det känns omöjligt för det mesta, men just för ögonblicket klarar jag av att säga "Fuck off" till dej som står på bröstkorgen min och tynger ner mej. 

För det visar sig plötsligt att det också finns överraskande kloka människor där ute. Det finns små små andningshål. Jag kan fokusera på mitt jobb och plötsligt komma på att det har gått flera timmar utan att jag har ältat. Jag har en man med världens största hjärta. Jag kan krama mitt lilla troll och allting annat blir oviktigt. 

Och tusen tack för era peppande kommentarer, här och privat. Jag återkommer!