Jag och Lilla A åkte hem med tåget från Avesta mot hemstaden. Lugnt och fint, inga problem. Tills vi klev av i Uppsala. För det första var det varmt. Vi åkte från ett grått och kyligt Avesta och kom hem till sol och t-shirtsväder. Jag hade kappa och halsduk. Och ryggsäck. Och ett plötsligt tjurigt barn i famnen.
Och plötsligt var det en halvtimme tills nästa buss skulle gå. Skriken och aggressionen ökade i takt med att klockan tickade, och strax innan bussen kom var ungen galen och kastade sig på marken för att hennes elaka mamma inte lät henne springa ut på gatan som hon ville.
Sen skrek hon mer eller mindre konstant hela bussresan hem. Det tog 25 minuter. Hon skrek sig svettig, och jag var också svettig, kan jag säga. Och förmodligen var jag och Lilla A inte de enda som tyckte att bussresan var besvärlig.
Jag kan säga att vi hade ganska exakt alla passagerares ögon på oss. Och ett antal personer kom fram och uttryckte lite bekymrat sitt deltagande, och undrade om hon var arg för att hon var trött eller om det var för att hon ville stå på sätet. En kvinna menade att det skulle komma att bli något stort av henne, med den envisheten. Det kändes som ett ganska positivt sätt att uttrycka sitt deltagande, eller, mer troligt, sin irritation över att få sin bussresa förstörd.
Efter en evighet var vi iallafall hemma, och med lite mat i magen somnade barnet nöjt, och var så utmattad att det tog tre timmar innan hon behagade vakna ur törnrosa-sömnen. Att resa kan visst vara jobbigt på många sätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar