Om vi kunde prata med varann så att vi förstår varann och kunde mötas någonstans i våra känslor och tankar. Och respektera varandras upplevelser och varandras ångest.
Istället slänger vi ur oss anklagelser, vi vänder ryggen till istället för att försöka mötas och vi sopar jobbiga saker under den där mattan, som bara blir knöligare och knöligare, och mer och mer obekväm.
Vi sårar varann, och vi tror att vi vet hur andra tänker och mår, men vi vågar egentligen inte fråga. Vi utgår från oss själva som referens för vi orkar inte mötas där den andra befinner sig. Och vi tror att vår sanning är den enda rätta, istället för att fråga vad vi kan göra för att hjälpa varandra genom svårigheterna.
Varför är det så svårt att vara människa och varför är det så svårt att se utanför sina egna ramar för ett ögonblick?
Jag vet att ni är många som läser det jag skriver. Många som känner oss och kanske har ett vagt hum om vad vi går igenom, och andra som vet precis vad det är som händer. Det är också många som läser av nyfikenhet, men aldrig en enda gång har frågat hur vi mår. Hur orkar vi genom vardagen? Hur sover vi om nätterna? Och det gör mej väldigt ledsen. Och faktiskt sugen på att sluta skriva.
Jag blir så ledsen av dina inlägg för det känns som att ni fått så mycket mer än ni förtjänar. Jag känner inte dig men gillar dig ändå såhär över internet :) Jag hoppas såklart du fortsätter skriva men du ska göra det du mår bäst av. Kram och lycka till.
SvaraRaderaTack för din fina kommentar. Förmodligen fortsätter jag att skriva, men det känns så tråkigt när man vet att folk man känner sitter och gottar sig i vårt elände över nätet istället för att prata med oss... Kram!
Radera