måndag 29 september 2014

Dementorer

Jag skulle så gärna önska att jag kunde skriva små glada, roliga blogginlägg istället för den här sega, deprimerande sörjan. T ex om livet med en två-åring, som ju kan vara både utmattande och underhållande på samma gång.

Som idag exempelvis. Jag hängde tvätt och hon hjälpte till på sitt vis. Bland tvätten fanns mina bikinitrosor, som enligt barnet (som av någon anledning var naket) absolut skulle hängas runt hennes hals. Så medan jag hängde resten av tvätten prövade hon olika positioner med de kalla våta trosorna runt axlarna, runt midjan och som hängslen. 

Till sist var all tvätt upphängd utom hennes ekipering, men när jag skulle försöka ta dem av henne utbröt avgrundsvrål. MINMINMINMIN A---S HA DEN TLOOSOL NEEEEJ INTEE!!! Världen rasade. All glädje försvann, ungefär som när dementorerna uppträder i Harry Potter-böckerna. 

Eller så skulle jag kunna skriva om hur S dotter plankade in på buffén på hotellet och tjuvåt, utan att hon visste det. Och blev jättebesvärad när det uppdagades. 

Eller om hur materialism tydligen ger upphov till det här enorma lyckoruset. 



Men tyvärr. Ni får hålla tillgodo med dementorerna i min värld. 

söndag 28 september 2014

Denna dagen - ett liv

Ja, vad ska jag säga, utan att ramla ner i bitterträsket. Skit samma, jag ÄR bitter. Jag är så jävla jävla less på att vi aldrig ska få ha flyt och på att motgångarna står på kö utanför dörren. Under semesterveckan bröt jag ihop vid ett par tillfällen, och idag har jag skrikgråtigt, snorat och snyftat större delen av dagen känns det som.

Vad hjälper det hur fantastisk psykolog man har, när det är yttre händelser som hela tiden inträffar, och vad hjälper det hur mycket man tänker på sol efter regn och andra fina klyschor när mitt personliga ösregn aldrig någonsin tar slut.

Om ni inte orkar läsa om hur dålig jag mår nu, så rekommenderar jag en annan blogg, Paradise Hotel eller något annat mer lättsamt, för här är det tungt.

Dagen innan vår semesterresa fick jag beskedet att min farfar hade somnat in. Inte oväntat, men ledsamt. Till saken hör att min barndom inte alltid har varit glass och hallonbåtar. Ganska sällan faktiskt. När jag var 4 år tackade min far för föräldraskapet, som uppenbarligen inte var hans grej, och sa tack och hej. Efter det kan man säga att vår relation har varit spänd, och vårt umgänge väldigt glest. Senast vi sågs var ganska exakt 15 år sedan.

Till helgen ska jag alltså konfronteras med en mängd personer som jag av olika anledningar inte har träffat på många år. Samtidigt som jag helst bara vill kunna vara där för att hedra minnet av min farfar, för den han var, och för dem jag tycker om.

Nu gör det mej otroligt ledsen att mina tankar kring begravningen i stort ska upptas av alla familjeproblem som bubblar upp till ytan. För det här är inte det enda relationsproblemet. Just nu känns det som om de flesta av mina relationer till höger och vänster kraschar, och hur mycket jag än peppas av förstående människor, av psykologer som menar att det är extrema situationer vi hamnar i och att det här inte hör till det normala, så kan jag inte låta bli att rannsaka mej själv.

Är det trots allt mej det är fel på? Varför blir det så här? Är verkligen "alla andra" idioter eller kan man inte säga så utan att per definition idiotförklara sig själv?

För att krydda tillvaron med lite extra spänning har jag varit på infektionsmottagningen och bajsat i burkar idag. Jag kan tala om att en flygförsening med avgång kl 02.30 från Turkiet tillsammans med magsjuka, feber, en 2-åring och en tjej med funktionshinder inte är att leka med. Min man har starka nerver. Det har inte jag.

Och om någon undrar så har det tillkommit nya händelser i den övriga soppan också... Cliffhanger.

fredag 26 september 2014

Skit också

Nä, någon vattenrutschbana blev det inte. Vi drabbades av dålig karma och blev sjuka. Som tur är inte precis samtidigt.

Lilla A blev jätteförkyld med hög feber, och har mått riktigt risigt, men är så gott som frisk idag (om man bortser från de gröna snorsniglarna som kommer ur hennes näsa och hostan som lätt skulle kunna konkurrera ut en gammal storrökares, om hosta var en tävling). 

Igår frossade mannen och skippade middagen, för att istället ägna sig åt att ligga i sängen och hålla sig om magen i fosterställning. Idag är det jag som utövar fosterställning, kanske inte lika frossig, men med frekventa toalettbesök istället. 

Hon som fick resan i födelsedagspresent mår bra än så länge, men har förmodligen en del att anmärka på sitt resesällskap och aktivitetsnivån. 

Bitterfittan kan inte låta bli att sura över hur man betalar en smärre förmögenhet för sol, bad och avkoppling men istället får sjukdom, kroppsvätskor och dödslängtan. Åtminstone längtan hem till egen toalett och egen säng. Vi har nu också betalat extra för att få behålla rummet (toaletten och sängen) några timmar till imorgon på avresedagen. Skit också!

onsdag 24 september 2014

Semester

Vi har det fint här i Side på vår svenne-banansemester, med all-inclusive, sol och bad. Maten är bra och vi har tagit oss in till stan och sett lite annat än bara poolkanten. 

Idag har dock jag lite känningar från magregionen, och Lilla A har feber. Hon, som oftast är pigg och glad, blev plötsligt hängig, gnällig och kokhet, och innan vi hann reagera lade hon av en kaskadkräkning på restaurangens matta. Några minuter senare var hon pigg och åkte rutschkana ungefär 20 gånger, men hon har fortfarande feber. 

På samma restaurang höll S dotter på att bli bortgift med en mycket påstridig servitör, som bjöd henne på dricka, te, rosor och komplimanger. När han ville lägga till henne på Facebook började hon nästan se gråtfärdig ut så pappan fick rycka in. 

Det som för vissa är roliga "försäljningsknep" kan bli jobbiga situationer för andra, speciellt när man har ett funktionshinder och inte alltid förstår varken språk eller sociala koder. 

På det stora hela har vi det dock mycket bra, och njuter av ledighet och finväder. Det är dock lite svårt att koppla bort vardagen som gör sig påmind i form av begravningsplanering, badrumsrenovering som ska startas, planering inför nätverksmöte och ångest över familjekonflikter. Jag gör mitt bästa, och imorgon ska jag åka vattenrutschbana, har jag tänkt. 








fredag 19 september 2014

Retro

Här är senaste numret av Retro.



Och här är tyget jag fyndade i veckan.

saini salonen

Annars känns det rätt så tungt just nu. Jag hoppas att Turkietresan vi åker på imorgon ändå kan få mej att koppla av. Ta hand om er!

torsdag 18 september 2014

Hamsterhjul

En fullspäckad dag har det varit. Jag har varit på utbildning om organdonation och maken på storövning med brandförsvaret i Stockholm. Lilla A har hängt med sin mormor, som vi knappt har hunnit se röken av under det här besöket heller.

Min dag avslutades med trerättersmiddag på italiensk restaurang, maken åkte och tittade på ishockeymatch och mormodern bråkade med en trotsig snart-tvååring som inte ville varken äta gröt, borsta tänder eller sova. 

Vid det här laget undrar jag om jag under utbildningen idag, i hastigheten, godkände att donera bort min hjärna. Skallen känns iallafall helt urblåst. 


onsdag 17 september 2014

Guldkant på vardagen

...tycker nog Lilla A att det är att vi har fått en inneboende. I drygt en månad ska makens kusin bo hos oss medan hans bostad genomgår renovering.

Lilla A är omåttligt förtjust i den långa smala mannen som hänger hemma hos oss. "Oo-an, Oo-an", ropar hon efter honom, och vill visa alla sina saker och färdigheter. Redan första kvällen förklarade hon för honom att hon älskade honom, och idag ville hon att de skulle dansa tillsammans. 

Hon är också bekymrad över om han äter tillräckligt ("Oo-an äta kakor"), och håller reda på om han är på sitt rum eller i skolan. "Oo-an sover", förklarar hon för oss, så att vi ska tänka på att inte störa den viktiga skönhetssömnen. 

Ack, den första stora kärleken. Hoppas hon inte blir allt för besviken när sagan tar slut och han flyttar hem till studentrummet igen. Åldersskillnaden är ju trots allt några år... 

Jag njuter av egentid

...i bilen på en mörk parkeringsplats vid stationen, iklädd svettiga träningskläder. Man får liksom bra glad åt det lilla nuförtiden.

Jag ska plocka upp Lilla A:s mormor som ska vara barnvakt för andra gången på mindre än en vecka. Imorgon och övermorgon jobbar maken och jag ska gå på utbildning om organdonation via mitt jobb. 

Spännande och intressant, och lyxigt med bjudmiddag på kvällen. Och om tre dagar åker vi till Turkiet. Vilket glassigt liv vi lever!



måndag 15 september 2014

Jag äntrar en ny värld

- förskolevärlden. Idag har jag och Lilla A besökt vår blivande förskola. Förväntningarna var ganska låga, men det kändes bra. Överraskande bra. En pessimistisk livssyn kan leda till positiva överraskningar. Gruppen hon kommer att gå i är ganska liten, och de verkade flexibla och resonliga när det gällde tider.

Lilla A visade också genast att hon förstod de sociala koderna inom förskolevärlden, genom att slita tag i en boll och ilsket vråla "MIN!" och springa undan när något annat barn närmade sig. Det blir nog bra det här. 5 dagars inskolning kommer förvisso att knäcka mamman, men det kanske kan vara värt det i slutändan.

En annan fråga: Tror ni att man kan åka skidor i fjällen i mitten av november? Jag fick oplanerat nästan en hel veckas ledighet, och längtan efter nypistade backar är stor.

torsdag 11 september 2014

Att tala om kommunikation

Igår var mannen upp till Dalarna och rev av två möten. Det ena av mötena var med hans äldsta dotters god man, som nyligen har blivit utsedd för uppdraget i och med att dottern blev myndig. Dottern har alltså en utvecklingsstörning, som gör att hon är beroende av en del stödinsatser för att klara dagliga situationer. Främst handlar det om kontakter med myndigheter, sjukvård och ekonomi.

En stor, stor tröst i situationen vi befinner oss i är att det verkar vara en mycket vettig människa vi har att göra med. För en gångs skull.

Hon blev mycket förvånad och bestört när hon fick höra vilket trassel som pågår i hennes klients familj. Speciellt eftersom ingen hade yppat ett ord om något! Men det är ju å andra sidan ganska talande för hela situationen. Vi pratar alltså inte om bristande kommunikation, för det finns helt enkelt ingen kommunikation att tala om överhuvudtaget!

Jag ska faktiskt inte gnälla mer just nu, för just för ögonblicket mår jag ganska bra. Jag ska dricka en balja kaffe och ge mej på något av alla projekt här hemma istället, för just nu råkar barnet faktiskt sova, och jag är vaken.



måndag 8 september 2014

Karma

Om mindre än två veckor åker vi till Turkiet på semester. Det ska bli så skönt med sol, bad och ledighet. Sedan kommer vi inte mer än att hinna hem så är det dags för nätverksmöte på socialtjänsten. Tjohoo, vad vi ska ligga vid poolen och planera för det hela semestern.

Ett möte som jag inte har några förhoppningar på överhuvudtaget. Socialtjänsten bevisar gång på gång att de är ett gäng verklighetsfrånvända, naiva, maktlösa mesar, som dessutom verkar ha icke-fungerande telefoner och sakna internetuppkoppling, eftersom de aldrig återkopplar eller hör av sig.

Jag och mannen sitter och pusslar och fixar och trixar med våra scheman för att få ihop våra liv, och försöka få någon ledig minut tillsammans. Så dyker det alltid upp något meningslöst möte som handlar om den här skiten, som stjäl vår tid, vårt humör och våra kompdagar. Hittills har det inte varit många möten med substans, eller möten som utmynnat i något vettigt.

Så nu har jag för tusende gången gråtit ut min frustration över varför mitt liv ser ut som det gör. Jag som alltid hävdar att man är sin egen lyckas smed, när det kommer till det yttersta. Var någonstans har jag gjort fel val? Jag verkligen hatar det här.



söndag 7 september 2014

Nä, men...

...jag är inte bitter. Är bara så jäkla trött. Har jobbat hela eftermiddagen och kvällen, dessutom. Det gör mej också trött.

Plus att jag kände mej risig och ruggig igår efter att jag och Lilla A hade vaccinerat oss mot diverse åkommor i fredags, så jag somnade med henne på eftermiddagen och däckade i två timmar. Vilket i sin tur medförde en helvetesnattning, med tillhörande tidig morgon i morse = trött.

Nu ska jag slösa bort min lön på Tradera och annan nätshopping för att det är så synd om mej. Nej, men vänta förresten. Det har jag ju redan gjort. Kan ju lika gärna gå lägga mej då.


Älska Nina Hemmingsson

fredag 5 september 2014

Tack för att ni finns!

Den här ungen, alltså. Som kan allt SEVL, som äter mummus (smörgås) och göt och som med hög röst förklarade "elsskar dejj" till en främmande man utanför MC-affären idag. Vad skulle jag göra utan dej?

Kan SEVL klä på vantar

Och vad har jag gjort för att förtjäna så fina vänner? Som insisterar på att vara barnvakt för att de tycker att mannen och jag behöver gå på en dejt. Tack så jättemycket för ikväll!

tisdag 2 september 2014

Labil

Jag är uppenbarligen inte ett dugg stabil. På jobbet far jag ut, kan inte hålla tyst och märker hur folk blir obekväma av min berättelse. Historien är en sådan man gärna talar OM, men kanske inte med den det berör. Det är för extremt, folk vet inte vad de ska säga.

Idag var jag tvungen att gå upp på avdelningen och fixa en utskrift till Försäkringskassan - ytterligare tjafs i samma soppa. Mannens före detta gör inte på något sätt saker och ting enklare för oss, och p g a hennes fadäs kräver F-kassan kvitton.

När utskriftsformatet började jävlas och jag inte fick till det, samtidigt som folk stod och köade till datorn och S smsade att Lilla A började tappa tålamodet i bilen utanför, blev det för mycket för mej så när avdelningssekreteraren frågade om jag ville ha hjälp, bröt jag ihop och började grina. Stabilt.

Nu har jag iallafall lyckats ta mej till gymmet och avreagerat mej där. Och på affären på vägen hem fick jag skratta åt två ca 8-åriga tjejer som ville låna min mobil för att ringa hem och fråga om de fick köpa tandkräm. Det fick de inte. Köpa tandkräm, alltså.

måndag 1 september 2014

Buhuuu

Nattningarna nuförtiden hade jag lätt klarat mej utan. Minst en timme av skrik och argumentation, där min opponent kämpar för rätten att gå på toa, dricka vatten, att få blåsning på ömma fötter, leverans av diverse mjukisdjur, byte av täcke samt återlämnande av mjukisdjur, som plötsligt istället ska sova med mej.

En ny grej tillkom idag - jag skulle hålla i mej i spjälorna i hennes säng. Inte hålla handen eller så, bara hålla i spjälorna. Kanske för att jag inte skulle trilla, jag förstod aldrig riktigt varför, men jag gjorde det.

Det kanske var dumt. Förmodligen kommer allt ovanstående PLUS handhållningen att krävas imorgon kväll. Kravbördan ökar konstant.

Dessutom är jag förkyld och har ont i skallen. Och imorgon bitti kommer det hantverkare. Förstår ni hur jag har det egentligen! (förutom att makens dotter ska få barn med en asylsökande kille med förkärlek för knivar, fast det var ju en parentes, förstås)


Det är så här vi vill ha det! Bilden är visserligen exakt ett år gammal, men se och lär, kära barn!