söndag 28 september 2014

Denna dagen - ett liv

Ja, vad ska jag säga, utan att ramla ner i bitterträsket. Skit samma, jag ÄR bitter. Jag är så jävla jävla less på att vi aldrig ska få ha flyt och på att motgångarna står på kö utanför dörren. Under semesterveckan bröt jag ihop vid ett par tillfällen, och idag har jag skrikgråtigt, snorat och snyftat större delen av dagen känns det som.

Vad hjälper det hur fantastisk psykolog man har, när det är yttre händelser som hela tiden inträffar, och vad hjälper det hur mycket man tänker på sol efter regn och andra fina klyschor när mitt personliga ösregn aldrig någonsin tar slut.

Om ni inte orkar läsa om hur dålig jag mår nu, så rekommenderar jag en annan blogg, Paradise Hotel eller något annat mer lättsamt, för här är det tungt.

Dagen innan vår semesterresa fick jag beskedet att min farfar hade somnat in. Inte oväntat, men ledsamt. Till saken hör att min barndom inte alltid har varit glass och hallonbåtar. Ganska sällan faktiskt. När jag var 4 år tackade min far för föräldraskapet, som uppenbarligen inte var hans grej, och sa tack och hej. Efter det kan man säga att vår relation har varit spänd, och vårt umgänge väldigt glest. Senast vi sågs var ganska exakt 15 år sedan.

Till helgen ska jag alltså konfronteras med en mängd personer som jag av olika anledningar inte har träffat på många år. Samtidigt som jag helst bara vill kunna vara där för att hedra minnet av min farfar, för den han var, och för dem jag tycker om.

Nu gör det mej otroligt ledsen att mina tankar kring begravningen i stort ska upptas av alla familjeproblem som bubblar upp till ytan. För det här är inte det enda relationsproblemet. Just nu känns det som om de flesta av mina relationer till höger och vänster kraschar, och hur mycket jag än peppas av förstående människor, av psykologer som menar att det är extrema situationer vi hamnar i och att det här inte hör till det normala, så kan jag inte låta bli att rannsaka mej själv.

Är det trots allt mej det är fel på? Varför blir det så här? Är verkligen "alla andra" idioter eller kan man inte säga så utan att per definition idiotförklara sig själv?

För att krydda tillvaron med lite extra spänning har jag varit på infektionsmottagningen och bajsat i burkar idag. Jag kan tala om att en flygförsening med avgång kl 02.30 från Turkiet tillsammans med magsjuka, feber, en 2-åring och en tjej med funktionshinder inte är att leka med. Min man har starka nerver. Det har inte jag.

Och om någon undrar så har det tillkommit nya händelser i den övriga soppan också... Cliffhanger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar