Godis utan bus

Ok, jag är en orutinerad villaförortsbo. Jag hade missat att det var halloween ikväll, trodde det var imorgon. De allra första bus-eller-godis-tiggarna blev således utan godis. De plingade ju på redan vid kl 15.30, och jag var faktiskt på väg till affären!

Å andra sidan var ungarna också rätt oförberedda - de ville ju bara ha godis, och hade inget bus på lager. Det hade faktiskt ingen av det tiotal ungar som plingat på under kvällen, men när sällskap nummer två ringde på var iallafall jag bättre förberedd.

Jag var ju dock tvungen att testa dem, och den enda under kvällen som fann sig snabbt var grannen närmast oss, som snabbt hotade med att hans brorsa stod beredd med ketchupflaskan ifall han inte fick godis. Han hade onekligen förstått grejen och kunde ha fått hela godisskålen om jag inte kände mej tvungen att spara för fler små tiggare, och för grannsämjans skull.

Faktiskt så ångrar jag mej lite nu att jag inte gav honom skålen, för nu har jag ätit godisrester så att jag mår illa.

Biljävel

Mannen är i England på konferens med sitt jobb, så Lilla A och jag fixar jobb och dagis på egen hand. Det gick rätt bra, tills bilen vägrade starta i morse - först hemma och sedanen liten stund senare utanför förskolan.

Hemma startade den efter några försök, och lite varsamma smekningar. Utanför förskolan hann jag plocka ur mina väskor, jag förhandlade mej till att få stå hela dagen på 20-minutersparkeringen där jag stod, och var precis på väg att börja gå mot bussen.

Ett försök till, tänkte jag, och satte mej i biljäveln, som omedelbart startade. Jag behöver en ny bil! Den här känns opålitlig. Och en lottovinst. Vi håller som sagt på renoverar badrum, tvättstuga samt byter värmesystem. Det finns inte utrymme för en ny bil i budgeten. Inte på mååånga år.

Varmt

Vi är som sagt mitt i en badrumsrenovering. Det betyder, förutom att vårt hem är invaderat av hantverkare och att vi samsas om vårt badrum på övre våningen, att vi har en tillfällig värmepanna och varmvattenberedare. Dessa fungerar inte riktigt likadant som de gamla, och vi har plötsligt väldigt varmt inomhus, men väldigt dåligt med varmvatten,  istället.

Tidigare ställde vi in en måltemperatur på en central termostat för hela huset, men nu ska vi istället reglera på de enskilda radiatiorerna, vilket inte är så lätt eftersom det blir en väldigt ojämn värme, inte finns någon gradering och tar ett tag innan man kan utvärdera.

Otaliga gånger har vi skruvat och justerat för att det har varit för varmt eller för kallt i sovrummen, och lika många gånger har vi irriterat grälat på varandra för att vi ansett att den andra vridigt till konstiga nivåer.

Oftast har grälen handlat om varför den andra varit så dum och vridit upp termostaten i maxläge när det redan har varit svettvarmt inne, eller tvärtom - en neddragen termostat i ett iskallt sovrum.

I morse fick vi förklaringen när vi såg hur en superglad tvååring stod och vred på reglaget, fram och tillbaka, fram och tillbaka, med ett mycket nöjt leende på läpparna. Det ska bli intressant, men knappast särskilt roligt att se den kommande elräkningen. Kanske kan man göra någon avbetalningsplan från framtida veckopengar?

Bitter och cynisk

"Socialtjänsten brister i barnärenden" kan man läsa i dagens UNT. Ja, det har vi tyvärr tvingats bevittna med våra egna ögon, och en anmälan till IVO från oss ledde egentligen bara till ett krasst konstaterande att man redan visste att så var fallet.

Vilka i samhället är det vi ska värna mest om? Är de inte de svagaste, de mest utsatta? Barn som far illa?

I vårt fall hoppas jag verkligen att socialtjänsten, efter ett års kämpande och argumenterande från min mans sida, äntligen har tagit sitt ansvar. Men jag vet inte. Förtroendet är förbrukat för länge sedan, och ärendets handläggare bevisade återigen på det senaste nätverksmötet att han inte ser problemet, trots att alla andra närvarande påtalade sin oro.

Organdonation

Har ni koll på vad era anhöriga vill att ska ske med deras organ om de plötsligt avlider? Är det något ni har talat om hemma? Om inte tycker jag att ni ska göra det. Och hur är det för er egen del? Har ni funderat över detta?

Plötslig och oväntad död är inget man planerar för, men för en liten del av oss händer det att vi utan förvarning står inför detta faktum, och då kan det vara skönt att åtminstone veta svaret på den här frågan. För ingen är för gammal eller för sjuk för att kunna donera organ, det ska man känna till.

80 % av oss svenskar vill att våra organ ska doneras om möjlighet finns, men det är bara en bråkdel, 1,6 % rättare sagt, som har dokumenterat sin vilja i donationsregistret. Om man önskar donera så är det ju väldigt tråkigt om man inte får chansen att göra det, för att man aldrig har talat om hur man tänker.

Döden drabbar inte oss, tänker vi. Men det gör den. På ett eller annat sätt. Förhoppningsvis senare än förr. Men ibland blir inte saker och ting som man har tänkt sig, och det ser jag på mitt jobb varje dag. På ett ögonblick kan livet förändras, och någon har förlorat en familjemedlem, eller plötsligt ser livet helt annorlunda ut.

Att arbeta med organdonation ger en mycket speciell känsla. Av något tragiskt och oåterkalleligt kan det ändå komma något fint. I sorgen med de anhöriga kan det ge en stor tröst och känsla av mening när beslutet om organdonation är fattat, och den omfattande processen kring donationen drar igång.

Tänk på saken! Och prata om det. Det underlättar så mycket för er själva eller era anhöriga om det tråkiga skulle vara ett faktum. Detta är inget man vill diskutera när man står mitt i en tragisk livsomvälvande situation.


Hälsningar,
intensivvårdssjuksköterskan



Länkar:
Donationsregistret
Mer organdonation
och på Facebook

Hösten

Jag brukar gilla hösten. Den känns ofta som en nystart, som nyår liksom. Man får energi, hittar en ny vardag och tar tag i saker och ting. I år vet jag inte. Träden känns nakna, och kylan och vinden biter sig in i märg och ben. Energin infinner sig inte, och jag har tappat mitt eget liv och tar bara tag i andras saker känns det som.

Och jag är oändligt less på det. Så less att jag faktiskt just nu bara har för avsikt att sticka huvudet djupt ner i sanden och inte se, inte höra. Jag kanske tar med Lilla A till sandlådan, det skulle kunna funka. Medan hon gräver och kör med bilar kan jag stoppa ner mitt huvud.

För min avsikt är att umgås med min lilla familj i helgen. Bara vi. Och förhoppningsvis utan att ryka ihop. För vi blev plötsligt bara vi detta veckoslut, något vi inte riktigt trodde. Hej seriemaraton!

Morgondisk, efter att ha varit vakna två timmar

NEJ!

Mitt barn har en fantastisk vokabulär om kvällarna nuförtiden. NEEEJ, JAG VIIILLL INTE! VIIIILLL INTE! O s v, o s v. Jag är faktiskt beredd att hålla med henne. Jag vill också skrika och kasta mej på golvet. Jag vill inte heller just nu.

Stulen bild

Mitt älskade barn

...och alla vi andra har haft en väldigt turbulent helg. Från förskolan rekommenderades det att vi skulle boka in så lite "extraordinärt" som möjligt under inskolningstiden, för att minska stressen. Där misslyckades vi grovt, kan jag ju säga.

I torsdags ramlade Lilla A:s mormor samt kusin med mamma in. Jättekul, och alldeles för länge sedan sist, men väldigt, väldigt intensivt. Kusinen är inte heller på topp p g a stora förändringar i familjen, så nätterna har varit oroliga.

På fredagen kom oplanerat en väldigt ledsen och uppriven storasyster till Lilla A, och stannade hela helgen. Lördagen åkte kusin med familj hem, jag jobbade och Lilla A med pappa och syster åkte till Dalarna till farmor och farfar.

Igår kväll var alla ledsna, utmattade och trötta, och bröt väl ihop i tur och ordning. Mannens 16-åriga dotter fick barn i fredags, och det sätter verkligen allas nerver på utsidan. Ett totalt känslokaos, och ett så fult bemötande som den äldsta dottern fick av sin mamma har jag sällan hört.

Det är för mej totalt obegripligt hur man kan utnyttja, och spela på sin utvecklingsstörda dotters känslor för sina egna syftens skull, och jag vet inte vad jag ska göra av min ångest som river i bröstkorgen. Jag anser att man inte ska hänga ut folk på det här sättet, men den här situationen är så totalt urspårad så all värdighet är lagd åt sidan. Jag hoppas faktiskt att berörda person läser detta, för det är så lågt så jag mår illa.

Och jag är så utmattad över att hela tiden behöva sopa upp spillrorna och försöka reparera situationer som är konsekvenser av andras dåliga val och beteende. Min man och jag är splittrade, och jag vet inte ens åt vilket håll vi stretar, för det är bara kaos inombords.

Lilla A gråter och klänger sig fast vid mina ben och vägrar släppa mej. När jag grät igår kväll torkade hon mina tårar med sin kanin. Hon blir stressad och olycklig när vi mår dåligt. Och idag hade jag för första gången en riktigt jobbig lämning på förskolan.

Hon vägrade släppa taget om mej, och jag lämnade ett barn som grät efter mamma. Samtidigt missade jag bussen, och så började det regna. När det väl kom en buss grät jag hela vägen hem.

Så trött

Trots att jag knappt har jobbat på evigheter är kalendern och skallen fulla. Igår, tredje gången gillt, lyckades bredbandsinstallatörerna äntligen med sitt uppdrag. Fast att se till att dosan har elförsörjning och att spika tillbaka plankorna som bröts upp från trappan ingick tydligen inte i det förmånliga priset av 20 000 kr. Så spikat har vi gjort själva, och nu måste vi anlita en elektriker.

I morse förväntade jag mej att hantverkarna som ska renovera badrum och tvättstuga endast skulle hämta nyckeln klockan 8, men istället stormade tio män med arbetsbyxor och verktygsbälten in och gick lös på inredningen. Själv hann jag få i mej mitt morgonkaffe och borsta tänderna innan vattnet stängdes av. Värre var det med vår inneboende, som fick avklara morgonens toalettbesök på universitetet.

Annars är energi och gott humör en bristvara just nu. Barnet trivs förvisso på förskolan, men är trött, slut och gnällig när hon kommer hem. Läggningarna tar långt över en timme, och det är bara mamma som gäller, i alla lägen. Pappan i familjen har haft ett tungt psykologsamtal idag. Om några dagar är han morfar, något som han inte direkt känner sig så våldsamt imponerad av. Och inte jag heller.

Eftersom Turkiet-semestern för min del kändes som en dyr flopp tröstar jag mej med att vi iallafall har bokat in en ny resa. Om en månad åker vi ca 120 mil norrut, och hoppas att det varken finns magsjukor eller andra turiståkommor i Kiruna. Trevligt sällskap får kompensera för bristen på ljus och värme.

Visst blir det fint?

Älska Jan Stenmark

Hej å hå

Första förskoleveckan har gått. Barnet är mycket förnöjt, och idag när jag skulle hämta henne efter att jag hade haft frigång ett par timmar var hon inte ett dugg sugen på att följa med mej. 

För det första är fordonen som föredras nuförtiden antingen flygplan eller möjligen kan man sträcka sig till att åka buss. Men inte bil. Absolut inte.  "NEEJ! INTE ÅKA BIIIIL! vrålade tvååringen som jag alltså fick bära ut, sparkande och ålande. För det andra ville hon inte heller åka hem. Förskolan är tydligen bra skit. 

Annat är det med undertecknads skit. Eller ja, i ordagrann betydelse är det väl inga större problem. Magsjukan är jag ju frisk ifrån och så... Däremot har förkylningen tagit fart - jag hör inget och får spränghuvudvärk när jag böjer mej ner (vilket jag gör ett antal gånger per dygn för att plocka upp härskartvååringens omkringslängda grejer). 

Dessutom är jag stressad som f-n över badrumsrenovering som sätter fart nästa vecka, krånglande bredbandsinstallation, plötsligt chefsbyte på jobbet, huset fullt av folk, tonåringar som inte fattar sitt eget bästa utan tror att livet hanteras bäst med hjälp av socialtjänst och knivar, bygglovsansökan för bergvärme och att mitt förråd av Alvedon och Ipren börjar ta slut. Även fulalvedonen jag köpte i Turkiet. 

Jag vet ärligt talat inte om mitt huvud pallar med en arbetsdag imorgon. Jag känner mej verkligen inte fräsch just nu. Å andra sidan har vi ju ett helt medicinrum fullt med Alvedon på jobbet. Det finns både som flytande, tabletter, stolpiller eller intravenös administrering. Månne jag inte ska klara mej. 

Lilla A fick ett Lundby-dockskåp idag. Jag köpte det på loppis med tanken att renovera upp det för mitt eget höga nöjes skull, men hon tyckte det var så kul att leka med det, så nu tror jag hon får ha det ett tag. Legogubbar och älgar klättrar nämligen frekvent upp och ner för trappan i det och det vore ju synd att störa dem. 

Överraskande

Förra veckan åkte vi som sagt båt till Helsingfors. Alla ålänningar vet att det är skitdrygt att åka båt, och att man försöker hålla sig så långt ifrån alla kryssningsresenärer som möjligt. 

Nu blir det ju dock lite speciellt när man har en tvååring som ska underhållas. Och med detta argument försvarar jag mej när  jag berättar att vi hamnade i dansrestaurangen, den med finsk humppa och tango. 

Där noterade vi hur det började ställas i ordning för något slags musik-quiz. Återigen - av princip undviks också alla sådana evenemang ombord på båtar. 

Hur som helst visade det sig att för att få delta i detta spännande evenemang var man tvungen att först köpa en grogg till något slags specialpris, där det ingick en lott, för att sedan lottas till deltagande. Bara en sådan sak att medverkan kräver spritinköp får mej att må illa, men det är en annan diskussion. 

Mannen och jag iakttog förundrat hur en man med knallröda byxor köpte ett tiotal groggar som han sedan delade ut, alternativt spillde ut. Efter en stund förstod vi dock att det här inte bara handlade om att komma över billig sprit, för han lottades snabbt till den första deltagarplatsen i quizet, och på vägen upp till scenen slängde han nonchalant fem lotter på vårt bord. 

"Vi måste lämna den här platsen", var min första tanke, men ca fem sekunder senare var min man på väg upp eftersom vi givetvis hade vunnit en plats. Ytterligare ungefär fem sekunder senare vann även jag en deltagarplats, och någonstans här bestämde jag mej för att det var dags att kliva ur bekvämlighetszonen (det är ju ändå aldrig någon som känner igen en i humpparestaurangen av ovan nämnda skäl. Ålänningar och allt det där...). 

Vad sker? Jo, mannen med de röda byxorna visar omgående att det här är hans specialintresse, och att han satt detta förfarande i system. Insikt nummer två blev att jag tydligen inte är så dålig på kryssningsunderhållning eftersom jag vann andra pris, efter rödbyxan. 

Att förnedra sig utanför bekvämlighetszonen kan uppenbarligen ha sina fördelar. Åtminstone gnällde vi inte när vi avnjöt vår vinst, som bestod champagnefrukost i ala carte- restaurangen morgonen efter. 

Förkolan fortsätter

Inskolningen på förskolan går bra. För barnet. Mamman är förkyld och sliten, och kräver maxdos paracetamol för att gå runt. I morse regnade det som satan, rent ut sagt, men förskolepedagogerna visade sig trots all vara mänskliga och lät oss vara inne.

Förskola

Igår kväll kände jag mej så krasslig och snorig att jag mer eller mindre bestämde att inskolningen på Lilla A:s förskola skulle få vänta någon dag. I morse vaknade jag dock hyfsat pigg, och med eld i baken tog vi oss i väg. Till Lilla A:s stora besvikelse med buss, hon hade önskat resa med flygplan.

Nu ligger ju vår förskola en bit bort, men inte så långt att flygplan känns befogat, så stadsbuss fick det bli. Och fram kom vi, i god tid, till en isande kall gård. En tjurig och frysande Lilla A och en kall och ruggig mamma spenderade sedan nästan 2 timmar ute i snålblåsten innan vi fick tillåtelse att gå in. 

När vi tinat upp, både kroppsligt och själsligt flöt det på bättre. Vi sov lite middag och sedan var det småningom dags att tacka för oss, till barnets stora besvikelse. Hon hade gärna stannat några timmar till bland leksakerna och de andra snoriga barnen. 

Jag var dock nöjd med hemfärd. Tills jag mötte en trött och sur man där hemma. Barnet anammade samma humör, så det kändes helt ok att åka iväg på KBT-session. Nu ska jag gnälla över min livssituation, och sen, förhoppningsvis pigg och nöjd, åka hem till en gladare familj än jag lämnade. Med nya vantar, som jag köpte till Lilla A på vägen. Hon ska iallafall inte behöva frysa händerna av sig imorgon, nu när jag har inskolats i förskolevärlden. 

Sorgsen

I söndags för en vecka sedan kom vi hem från Turkiet. Från söndag till torsdag, då vi åkte till Finland, grät jag så mycket att jag fick sår och eksem under ögonen, och påsar stora som, ja påsar. Det är så mycket som är sorgligt, så mycket besvikelser och så mycket frustration. Hur blev det så här?

Begravningen av min farfar är nu över. Jag var så nervös på vägen dit att mina händer skakade, min mage var i uppror och jag slet sönder två par strumpbyxor när jag skulle byta om.

Vilket bemötande är det mest lämpliga när man under de här omständigheterna träffar dem som borde stå en närmast, men som lika gärna kunde ha befunnit sig på en annan planet halva ens liv? Och vad är det som gör att barnbarnen väljer att sitta var för sig, utspridda i kapellet, ensamma med sin sorg och sina känslor. Vad är det som gick så snett?

Jag åkte därifrån med blandade känslor. Sorg och ledsenhet. Min farfars långa liv är till ända. Det hör livet till, och han kände sig färdig. Jag sörjer också förlusten av min familj. Och tankarna snurrar i mitt huvud. Vad är min del? Varför blev det så här?  Samtidigt är jag så glad över värmen i min fasters familj, och hoppas verkligen att vi kan hålla kvar den kontakten.

Lilla A hann träffa sin gammelfarfar en gång, och det är jag glad för. Kanske är jag mest glad för att han hann träffa henne. När kyrkklockorna ringde sade hon "ping ping ping" med sin lilla röst och under flöjtsolot ackompanjerade hon med stark röst "Bä bä vita lamm", och fick då vänta utanför en stund.

Livet har ännu inte hunnit bli så komplicerat och komplext för hennes del. Vad jag önskar att hon ska få växa upp med tryggheten i att ha en familj. Och vad jag sörjer det att hennes familj inte är det trygga stabila som jag hade önskat.