söndag 28 december 2014

Julen

Så gick julen. Snabbt gick det. Men det gör ingenting, jag är inget större fan av julen, så det är skönt att det är över. Firandet tjuvstartade vi med goda vänner helgen innan julafton. 

Dagen innan julafton smet vi upp till Vemdalen, och där vaknade vi på julaftons morgonen med en febrig unge i sängen. Sedan tog det inte länge innan både mannen och jag också snorade och hostade. 

Själva julafton var fantastiskt lugn och skön, med god mat och julbastu. Efter det blev barnet sjukare och sjukare, och ute blev det kallare och kallare. Vi åkte tappert lite slalom i -10 grader, men på lördagen när termometern började krypa ner mot -20 och prognosen förutspådde att det skulle hålla i sig, samtidigt som barnet började klaga på ont i örat, och alla dessutom hade hosta, halsont och ögoninflammation, bestämde vi oss för att åka hem. Så vi drog, hastigt och lustigt, lite tidigare än planerat. 

Väl hemma igen piggnade barnet till. Hon är fortfarande rejält förkyld, men feberfri. Mannen har tappat rösten och jag har fått antibiotikasalva för mina ögon. 

Idag har vi varit på närakuten, möblerat, städat, tvättat, ätit pizza och gått en promenad i uppfriskande -10 grader. Vintern har hittat hit också, även om det inte är så mycket snö. 

Nu räknar vi ner de sista dagarna på det här usla året, och ser med tillförsikt fram emot 2015. För värre kan det väl inte bli? Jag tycker vi har fått vår beskärda del nu. God jul, och god fortsättning!

torsdag 18 december 2014

Önskar nästan jag hade tappat den. Hakan, alltså.

Jag har tydligen varit mer bitchig än snäll i år eftersom jag har fått världens fetaste munsår i tidig julklapp. Vi snackar alltså värskande och kliande, illröda blåsor på ca halva hakan. Tack tomten, jag förstår piken. 

Tur att det är "jullov" så jag kan ägna mej åt eremitliv enligt bästa förmåga. Och så får jag väl försöka gräva i egenskapsarkivet och se om det finns någon god sida att damma av till nästa år. Eller så skiter jag i det. Hej, munsår!

Ont i benet

Lilla A har nu haltat som en gammal poliopatient i över en månad. I måndags var vi på barnakuten för fjärde gången, för nya blodprover och nya röntgenundersökningar. Allt såg bra ut! Vad är då felet??

Vi väntar nu på att göra magnetkameraundersökning, för att försöka hitta felet, vilket ju i sig är bra. Mindre bra är att MR på två-åringar görs i narkos. Uppenbarligen är man alltså angelägen om att göra undersökningen, eftersom man väljer att ta risken att utsätta henne för n sövning.

Usch, mammaångesten skär i bröstet. Varför ska hon behöva gå igenom detta? Min lilla, lilla skrutta.

Faktum är annars att hon faktiskt mår lite bättre. Får smärtstillande endast innan hon ska till förskolan, och där har hon nu kunnat vara korta dagar. Haltandet är lite mindre, och hon vaknar inte längre så ofta på nätterna av att hon har ont.

Hospitaliserad och präglad av sin sjukdom har hon också lyckats bli - "Mamma bära!" i tid och otid, och "A supp i rumpan!" (vad som nu kan vara så roligt med det att man måste tjata).

Nu håller vi tummarna för att det "bara" är en envis höftsnuva, och inget värre som gömmer sig i höften, och att det blir bra fort.

söndag 14 december 2014

Snart julafton, ju

Dagarna går, och jag får inte till några inspirerande blogginlägg. Snart är det iallafall julafton, och frånvaron av snö gör att barnet inom mej gnäller och klagar. Jag VILL har snö.

Om en vecka flyr iallafall mannen, jag och barnet vardagen och allmänt tråk, och åker till fjällen för att fira jul i all stillhet. Får vi till lite skid- alternativt pulkaåkning blir det bara extra trevligt.

En sista intensiv vecka blir det, och lite socialt julfirande får vi iallafall till hemma hos goda vänner innan vi smiter iväg.


Julpyssel

måndag 8 december 2014

Ont i benet

Vår lilla skrutt har fortfarande ont i höften och svårt att gå. Hon har nu varit några timmar på förskolan i torsdags och i fredags, och idag var det tänkt att hon skulle vara där lite längre. Det funkade inte, och jag fick åka och hämta henne vid klockan 13. Då vägrade hon sova, och bara klagade på ont i benet.

Om hon inte är bättre om en vecka ska vi tillbaka till sjukhuset för mer kontroller. Och då är det läge för ytterligare utredning, eftersom hon vid det laget borde ha blivit frisk om det endast hade varit en höftsnuva.

När var på sjukhuset för en vecka sedan och ord som "cancer" och "höftnekros" nämndes kände jag att jag inte ville vara med längre. Varför ska just vår lilla tjej behöva drabbas av detta?

Nu är hon något bättre sedan dess, och det ser jag som ett gott tecken, men hon är också långt ifrån bra, vilket skrämmer mej. Och det gör så ont i mammahjärtat att se när hon haltar runt, och inte orkar lyfta benet från marken när hon har vinterkängorna på...